Mörkret har erövrat Egypten

;I måndags presenterade Human Rights Watch sin undersökning av den egyptiska polisens stormning av Muslimska brödraskapets protestläger i Kairo 14 augusti. De räknade till minst 377 döda, fler än man tidigare trott, och citerade ögonvittnen till kallt medvetet dödande. Efter stormningen attackerade eller brände islamister 32 kyrkor i olika städer.

Brittiska Guardian räknar nu med ungefär 850 döda efter militärkuppen. Varje dag adderas nya kroppar. Det innebär att situationen mycket snart kan kallas inbördeskrig.

Det är beklämmande att höra hur tidigare demokratiaktivister och oppositionella nu plötsligt försvarar statens våld. Att företrädare för landets största parti fängslas och dödas verkar de mest betrakta som en nyttig näsbränna för sina politiska motståndare. Mörkret har erövrat Egypten.

I måndags kom också nyheten att korruptionsåtalet mot den tidigare diktatorn Hosni Mubarak läggs ner och att han kanske snart kan åka limousin som en fri man. Vem blev förvånad?

I dag möts EU:s utrikesministrar för att diskutera möjliga markeringar mot den nya regimen. Att inte betala ut det utlovade stödet på fem miljarder euro borde vara självklart. Det hölls ju inne redan under Mursis sista månader. Men sanningen är nog att EU står rätt maktlöst. De politiska och sociala krafter som långsamt, men till synes obevekligen, släpps loss i Mellanöstern är alldeles för mäktiga.

Det tillspetsade läget i Egypten är inte isolerat, men inbäddat i större konflikter. Risken är stor att landet nu blir sista porten in i ett regionalt storkrig — kanske även fortsättningsvis begränsat innanför gamla nationsgränser, men ändå sammanhängande och samtidigt. Kriget i Syrien har blivit brännpunkt för Mellanösterns lokala stormakter: Turkiet, Iran, Saudiarabien och Israel. De gamla konflikterna i Irak, Libanon och Palestian är länkade till samma stora maktmönster. Med Egypten blir konflikten total.

Våldets konfliktlinjer är komplicerade och ofta motsägelsefulla: sunni mot shia, islamism mot sekularism, demokrati mot diktatur, majoriteter mot minoriteter. Men de är också djupt invävda i gammal historia, i det långa minnets mörker.

Att Europa skulle kunna stå opåverkat är en illusion. Det är inte bara utvecklingen i Egypten som nu är viktig att förhålla sig till — utan även till den i hela regionen. Läget är farligt för alla. Det är svårt att se någon riktigt hållbar väg mot säkerhet och demokrati. Den enda möjliga är att makthavare, företrädare för minoriteter och oppositionella börjar tala med varandra — både lokalt och regionalt. Det låter som ett magnifikt, men kanske omöjligt, samarbetsuppdrag för FN och EU.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s