Vår sommar i Paris är slut. Nu sitter jag återigen i mitt arbetsrum i radhuset i Huddinge. Trädgården utanför ser ut som en gammal okammad hippie. I dag skriver jag ledare på Dagens arena om Egypten. Om den andas förtvivlan är det inget mot den oro jag verkligen känner, inte bara för Egypten men för hela Mellanöstern. I morse läste jag Dagens nyheters ledare om samma kris. Den var så distanserat sval att jag kände mig rätt illa berörd. Är inte undertexten att militärkuppen ändå var det minst dåliga alternativet?

Däremot skriver Erik Helmerson ett bra försvar av slöjuppropet i samma tidning. Han avvisar den kritik mot uppropet som går ut på att det är en tom symbolhandling från medelklassen och att man borde gjort något annat "i stället", något "viktigare". Han pekar på ett oroväckande drag av sekterism bland antirasister, ofta insvept i konservativ autenticitetsmytologi. Diskussion och kritik är alltid nödvändigt, men det är ett annat mer uteslutande tonläge som börjat smyga sig in. Jag gillar det inte.

Så här avslutar Helmerson: "Det är svårt att begripa varför en protest skulle vara mindre värd för att den artikuleras av, bland andra, människor från medelklassen. Alternativet är att dessa håller käften. Det är knappast sannolikt, jag erkänner, vi i medelklassen lever nämligen för den här typen av solidaritetshandlingar. Men om det trots allt skulle ske, om människor som inte delar andras erfarenheter slutar demonstrera för deras rättigheter — blir då världen bättre eller sämre?"