Förortsresor och rätten att berätta

Johanna Langhorst har skrivit en väldigt bra bok som heter Förortshat. I somras riktade Lidija Praizovic hårt kategorisk kritik i Aftonbladet mot Langhorst som hon ansåg representera något slags välviljans rasism. Hon var helt enkelt "fel" person att skriva om Tensta, trots att hon bott där. Det var en konstigt fyrkantig kritik som inte imponerade särskilt mycket. Jag tycker mest den var exempel på en tilltagande trångsynthet i radikal debatt utifrån idén att man bara kan skriva om sig själv och aldrig om andra, dvs ett konservativt grundskott mot hela solidaritetstanken. Langhorst var vit, alltså kunde hon inte skriva om sina svensk-somaliska grannar.

I går skrev Johanna Langhorst kritiskt i Expressen mot Stadsteatern Skärholmens föreläsning i buss: Betongsafari. Hon riktar tre frågor till arrangörerna. Jag tillhör inte arrangörerna men hela "teaterföreställningen", som inte är en föreställning men en rak föreläsning under en tre timmar lång bussresa genom Storstockholm med start utanför teatern i Skärholmen, bygger till klart största delen på min bok Där jag kommer från. Den påminner dessutom väldigt mycket om de guidade bussturer jag själv gjort vid olika tillfällen. Den åker nästan samma rutt jag brukar göra. Den följer helt enkelt den vandring jag gjorde i boken. Och gör det väldigt bra.

Uppenbarligen har Johanna Langhorst inte åkt med någon av turerna. Då skulle hon veta att föreläsningen inte är en "tittshow av verkliga bostadsområden". Det är en komprimerad, faktatung folkbildningskurs om stadsplanering, förortsförakt, stadsbyggande som politisk strid, förorternas idéhistoria och relationen mellan centrum och periferi.

Varje tur domineras helt av gymnasieelever. När jag åkte på premiären kom de från Vällingby eller stadsdelarna däromkring. Man kan knappast kalla de som åker för "teaterpublik". De är snarare kursdeltagare. Det Robert Fux och Stadsteatern gör är folkbildning och ett allvarligt menat försök att bryta och ifrågasätta förortsföraktet. Det är bra. Det är viktigt. Föreläsningen handlar inte om att "titta på människor", men att förstå stadens geografiska maktstrukturer. 

Langhorst kritik är snuddande nära den Praizovic riktade mot hennes egen bok: det är "fel" personer som berättar. På den punkten känner jag mig naturligtvis träffad. Det är ju jag som berättat och Robert Fux som återberättar i form av sin berättelse med sitt temperament och sin röst. Huruvida jag inte är tillräckligt "autentisk" för att tillåtas berätta är upp till andra att besvara. Samma sak med Robert Fux. Jag vet inte om Langhorst läst min bok, men första meningen i den är: "Jag har aldrig lämnat förorten". Eftersom jag avskyr sökandet efter äkthet och autentiskhet, en i grunden konservativ sysselsättning, tycker jag själva grundfrågan är befängd. Vem som helst kan berätta, vem som helst har rätt att berätta. Frågan inte vem men hur.

När Johanna Langhorst släppte sin bok gjorde hon själv en kort guidad tur genom sitt Tensta. Jag var med. Det var roligt. För en del som deltog var det kanske första gången de vandrade genom Tensta. Tittshow?

Jag tror att de som åker med på Robert Fux föreläsning efteråt ser staden på ett mer jämlikt sätt. Med andra ord samma syfte både Johanna Langhorst och jag haft med våra böcker.

Jag hoppas Stadsteaterns buss fortsätter rulla hela hösten och att varenda gymnasieklass åker med. Den handlar ju om min stad, vår stad. Den som aldrig räknas som riktig stad, bara misslyckad stad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s