Lena Hennel & Lova Olsson: Humlan som flyger (Norstedts).

Det är möjligt att mordet på Olof Palme förändrade Sverige. Men det är helt uppenbart att överfallet på NK sänkte landets största parti under ett helt decennium.

Mordet på Anna Lindh fick hela det socialdemokratiska partiet att förlora fotfästet. Inte med omedelbar verkan, men som tilltagande förvirring på en plågsamt upplyst scen. Till sist vacklade det runt redlöst med en partiledare som blivit driftkucku.

Anna Lindh var det enda politiska kraftfält som lyckats växa sig starkt bredvid Göran Perssons vilja till total dominans. Det var han som alltid bestämde, men det var genom henne socialdemokraterna andades. När hon försvann var det bara Persson och hans begåvade men bleka pojkar kvar. Runt dem såg det ut som en ödslig åker i novemberljus. Varje dag blev mörkare. Den politiska viljan slocknade. Först den håglösa valrörelsen och maktförlusten 2006, sedan Mona Sahlins nederlag och avslutningsvis Håkan Juholts halvsanningar, fantasier och allmänna svindel.

Tidigare i år kallade Tommy Möller och Margit Silberstein dramats slutspel En marsch mot avgrunden i en boktitel. I dag kommer ytterligare en granskning, men med djupare tidsperspektiv och maskerad som en biografi om Stefan Löfven, Humlan som flyger av Svenska dagbladets Lena Hennel och Lova Olsson. Berättelsens huvuddrag är redan välkända. Varje detalj har skärskådats. Varje konflikt laddats av betydelser. Varje telefonsamtal tillmäts intriganta avsikter. Nya upptäckter börjar nu närma sig politisk nördnivå. Behöver vi verkligen veta allt om elakhet, inkompetens och sönderfall?

Hennel och Olsson berättar hur Stefan Löfven efter svåra möten med Göran Perssons mästrande maktfullkomlighet återvände till sitt rum på IF Metall, stängde dörren, petade in jazz i cd-spelaren och drog upp volymen för att blåsa rent. Persson verkar ha skapat ett klimat av misstro och uppdämd aggressivitet. När han avgick rök alla säkringar på en gång.

Duon Hennel och Olsson undviker osäkra uppgifter om förflugna ord vid privata middagar. De följer i stället de långa krisårens mer formella gång: förhandlingar, möten, sammanträden. Som biografi är boken valhänt, som politiskt reportage är den dramatisk och trovärdig. Den viktigaste nyheten, som höjer sig över nördnivån, är att partiledningen i hemlighet började leta ny ordförande redan på senhösten 2011, nästan tre månader innan Juholt tvingades avgå.

Länge försökte politiska reportrar pressa in de socialdemokratiska striderna i motsatsparen traditionalist och förnyare, begrepp som passerat bäst före-datum redan före mordet på Anna Lindh. Möller och Silberstein använde den lika trubbiga förklaringen att striden stod mellan vänster och höger. Humlan som flyger undviker den typen av förenklingar. I stället framstår Socialdemokraterna som ett mycket mer komplicerat lapptäcke av olika intressen, synsätt och erfarenheter. Hennel och Olsson bevisar enkelt att Löfven är omöjlig att kategorisera med enkla verktyg.

De förödande striderna, det långa sönderfallets decennium, kan otippat också gjort SAP mer modernt. Socialdemokraterna har blivit ett parti som nu präglas av öppna olikheter. Men hur styr man ett därför stormigt parti i hård politik? Hur förenar man medlemmarnas patos och sympatisörernas — väljarnas — svalare värderingar när skillnaderna mellan dem blivit så stora? När Sahlin ville utesluta Vänsterpartiet från det rödgröna samarbetet följde hon de socialdemokratiska väljarnas vilja, och förlorade. Juholt bekräftade medlemmarnas övertygelser, men gjorde sympatisörerna skräckslagna.

Humlan som flyger är en gåtfull titel. Hennel och Olsson syftar på att Löfven saknar partipolitisk erfarenhet och därför inte borde kunna flyga som partiledare. Men deras berättelse når också en helt annan slutsats, visserligen outtalad men knappast oavsiktlig, nämligen att han med sin bakgrund och sina egenskaper inte alls påminner om en humla, men om den ”perfekta socialdemokraten” med Brasiliens Lula da Silva som sin förebild. De framställer honom som en nästan läskigt formsydd sosse. Om inte han kan flyga så kan ingen.

Men det mest gåtfulla är att ingen av alla dessa böcker och analyser om hur socialdemokraterna snuddade vid sitt sammanbrott pekar ut mordet på Anna Lindh som dramats öppningsscen. Det var på NK allt började.

Per Wirtén