En vändpunkt

Genom avslöjandet av hur skånska poliser registrerat romer är Sverige är tillbaka i frågan om strukturell rasism. Hur mycket synsättet än kritiseras återvänder det som luktsalt när man svimmat. Hur ska man annars förstå varför rasistskandaler upprepas rasdiskriminerande mönster biter sig fast, trots att övertygade rasister är ovanliga och motståndet mot både invandring och mer kosmopolitiskt vardagsliv verkar minska?

I bästa fall utvecklas avslöjandet av registren till ett skånskt ”Stephen Lawrence-ögonblick”; en stark känsla av att ha fått nog. Mordet på Lawrence 1993, en ung svart man i södra London, utvecklades till en av Englands största och mest omskrivna rättsskandaler. Mordutredningen var usel. Polisen verkade undvika att arrestera de skyldiga rasisterna. Till sist gick Tony Blair och Labour till val 1997 på att blåsa ut rasismen ur Londonpolisen och utreda Lawrencefallet. En oberoende kommission drog slutsatsen att poliserna visserligen inte var rasister, men att deras arbetskultur präglats av ett slags strukturell vardagsrasism. In i det sista använde polisen alla medel, bland annat infiltration, för att hindra kritiska frågor från att öppna en sluten och demokratifientlig arbetskultur.

Men Stephen Lawrence blev en efterlängtad vändpunkt. Polisen började integreras i samhället. De rasistiska strukturerna skulle rivas.

Det är svårt att förstå varför begreppet strukturell rasdiskriminering utlöser så stark irritation. Den enkla förklaringen är kanske att så fort man använder det så omfattas alla. Plötsligt finns det inga som är ”dom andra” — varken rasisterna, de invandrade, romerna eller judarna. Ingen kan längre ställa sig utanför. Att bli indragen, och utpekad, för att man råkar ha vit hud är obehagligt men ofrånkomligt. Rasism är en relation med många parter. Men var lligger de där strukturerna? Hur vet man att de finns?

I våras kom en bok där två experimentella psykologer, professorer vid amerikanska prestigeuniversitet, gav svaret att de ligger inbäddade och dolda i vårt medvetna, i mitt och ditt och allas. De heter Mahzarin R Banaji och Anthony G Greenwald. Jag påmindes om deras bok Blindspot — den blinda fläcken — när jag såg klipp från måndagens presskonferens där skånska polischefer envist försvarade registreringen av romer, men samtidigt verkade förstå att något var helt galet (kolla in deras kroppsspråk).

För snart 20 år sedan utvecklade de båda forskarna ett enkelt test för att undersöka olika stereotypa värderingar, i första hand rasism, som ligger dolda i hjärnans blinda fläckar. Det tar bara två minuter att göra, men framkallar 200 år av lagrade värderingar. I dag har de samlat 14 miljoner testresultat i en databas på Harvard.

Testet avslöjar reflexer vi helt enkelt inte är medvetna om. Den överväldigande majoriteten som gjort det upptäcker att de föredrar vithet. De har en ”white preference”. Boken är inte bara en genomgång av forskning, utan också en hands on-övning där man gör olika tester under själva läsningen. Det är ingen glad uppåtkick. Banaji och Greenwald berättar hur illa berörda de blev av sina egna resultat och hur en del svarta liberaler och antirasister blivit chockade över sina blinda fläckar.

Jag klarade mig rätt hyfsat (puh!), men det här är amerikanska tester uppbyggda kring svart och vit hudfärg. Mitt resultat hade säkert förvärrats om de utgått från Europa och ”det svarta” ersatts av till exempel ”det muslimska” eller ”det romska”.

Den som visar sig föredra vithet är inte nödvändigtvis rasist, inskärper Banaji och Greenwald med eftertryck. Däremot visar experiment som följt upp testerna klara samband mellan föredragen vithet och diskriminerande handlingar — oftast genom att man gynnar vita — som även de är omedvetna. Det är i de här svårgripbara, men uppenbart existerande, mönstren som begreppet strukturell rasism blir så användbart för att förstå varför vi gör som vi gör, och kanske också varför skånska poliser verkar tycka det är helt normalt att kartlägga romska familjer i rasregister.

Bokens underrubrik är Hidden Biases of Good People. Det är nämligen i första hand människor med ”goda värderingar” som bekymrar de båda psykologerna. Det är antagligen ”the good people”, författarna räknar sig själva dit, som har svårast att upptäcka de blinda fläckar av värderingsreflexer och omedvetna handlingar som bidrar till att upprätthålla rasistiska maktordningar. De luras av sin egen humanism. Det är en insikt som svider. Är det därför så många intellektuella liberaler verkar ha extra svårt för tanken på rasistiska strukturer?

I ett rörande avsnitt berättar Mahzarin Banaji hur hon sedan några år omger sig med antistereotypiska bilder för att påverka sina egna värderingsreflexer. Ett ihållande bombardemang av sådana bilder och berättelser fungerar nämligen. Men så snart det upphör verkar man snabbt falla tillbaka. Kritiken av Lilla Hjärtat och Disneys svarta juldocka var ingen pseudodebatt som en del försökte påstå; den angrep rasismens dolda fläckar, kanske själva källflödet. Blindspot demonstrerar strukturernas fäste i en gemensam historia av rasism och hur den upprätthålls genom upprepningens makt. Att registrera och misstänkliggöra romer är inget nytt, men en kontinuerlig verksamhet under hela 1900-talet som fått ständigt ny näring genom upprepade stereotyper.

Banaji och Greenwald har blivit pessimister av sina tester. De ser egentligen inga enkla vägar bort från det grepp vitheten kopplat. Strukturella synsätt, i kombination med en sådan pessimism, kan fungera som alibi för att frånhända sig eget ansvar, för att slippa ha ”en hållning”, som Lena Andersson påpekat i en kritik av strukturella synsätt (DN 6/4). Men insikten att man är präglad av maktutövningens stereotyper kan väl lika gärna stärka beslutsamheten att befria sig från dem?

I fallet Stephen Lawrence blev det strukturella synsättet, och uppmärksamheten på blinda fläckar, verktyg för att förstå varför även upplysta polisbefäl upprepade gamla rasistiska handlingsmönster. Så här skrev kommissionen om rasismen: ”Allt som oftast uppstår den ur en okritisk självbild som tar sin utgångspunkt i det ’traditionella’ sättet att göra saker. Sådana attityder kan dessutom frodas i en mycket sammansvetsad grupp, så att resultatet blir en kollektiv oförmåga att upptäcka och utrota denna form av rasism. Polisens lunchmatsal kan alldeles för lätt bli dess grogrund.”

Blindspot avslöjar föreställningen att man i Sverige 2013 kan leva ”färgblind”, som ett slags helt autonom och befriad individ som total verklighetsflykt. Slutsatser
na berör inte bara skånska poliser. De pekar även rakt på mig, dig och alla andra.

Per Wirtén

Mahzarin R. Banaji / Anthony G. Greenwald: Blindspot. Hidden Biases of Good People.

Delacorte Press, New York.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s