Når inte ända fram

Samar Yazbek: En mörk strimma av ljus

Översättning: Marie Anell

Ordfront

Om jag bara får skriva ett enda ord blir det anmärkningsvärd. Samar Yazbeks lilla roman är nämligen klockrent intersektionell. Hon prickar ledigt in varje aspekt: kön, sexualitet, klass och ömsesidig maktutövning i ett skoningslöst kammardrama om lesbisk kärlek och ett stenhårt patriarkat som vingklipper alla.

Tragedin utspelas i en överklassvilla sprängfylld av det syriska samhällets konflikter. På dagarna är Alya hembiträde, och på nätterna den olyckliga husfrun Hanans älskarinna. Men glöm idealiserade berättelser om hemlig kärlek mellan kvinnor. Deras förhållande börjar i stället som ett övergrepp när Alya fortfarande är barn, och i praktiken blir hon husets sexslav. Men oklarheten om vem som egentligen har makten växer för varje natt. Som slav och slavägare drivs kvinnona in i en ömsesidigt fastlåst lek där båda hittar möjlig överlevnad i en stad som är ett helvete.

En kvinna måste ”förvandla sig till en ogenomtränglig glaskula, fylld med stora snöflingor,” säger Hanan. ”Andra kan skaka den hur mycket de vill men inte se vad som finns inuti.”

Alya är hård men skyddslös. Hennes pappa har släpat henne från slummen och sålt henne till Hanans hus. Samar Yazbek skrev En mörk strimma av ljus några år före de arabiska revolutionerna. Men hon lyckades ändå placera det syriska inbördeskrigets parter i samma sängkammare. Hanan tillhör det skikt som ställer sitt hopp till diktatorn. Alya kommer från de härdade kvarter där man gjort uppror. Yazbek har skarp blick. Hon verkar haft en fot hos det syriska etablissemanget, en annan bland de oppositionella och lever nu i fransk exil. Förra året fick hon Svenska PEN:s Tucholskypris.

Tänk vad bra det kunde blivit. Men det är som att Samar Yazbek står högst i simhallens hopptorn, håller i en fantastisk historia, böjer knäna, men inte vågar hoppa. Hon skriver okonstlat funktionellt utan fiktionens verkliga förtrollningskraft. De människor hon berättar om är våldtagna och förlorade, men framställda som dockor i skiftande positioner. En anmärkningsvärd studie och en stel roman.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s