I dag har både Ekot och Studio ett uppmärksammat de två så kallade "Djiboutisvenskarna" som sitter anhållna i USA. Jag skrev ledare om dem i lördags på Dagens arena och slutade så här: "Är det så att Säpo och justitiedepartementet helt enkelt tagit initiativ till en outsourcing av ett i deras ögon "besvärligt" fall? De ("Djiboutisvenskarna") kunde garanterat inte låsts in i Sverige efter att ha tagits hem från Djibouti, men förmodligen i USA. Sverige hjälpte CIA med fallet Agiza och Alzery och var sedan lojalt tysta. Gör amerikanerna nu en gentjänst genom att ta hand om "Djiboutisvenskarna"?

Det är irriterande att höra radions tassande om budgetkaoset i USA. Det verkar som att ingen vågar säga det alla vet: att låsningen orsakas av en starkt enad extremistgrupp bland republikanernas politiker i Representathuset. I stället försöker man hela tiden framställa läget som ett bråk mellan "lika goda kålsupare". Påståendet att demokraterna gått till vänster, och därmed står i vägen för kompromisser, är bara luftprat. Måste Sveriges Radio vara neutrala i förhållande till amerikansk politik? Är de rädda att Eric Cantor annars anmäler dem till Radionämnden? 

I senaste American Prospect har Monica Potts en obehaglig artikel från sin hemstat Arkansas. Hon försöker hitta svaret varför medellivslängden för vita kvinnor i USA som hoppat av higschool sjunker dramatiskt. Mellan 1990 och 2008 har deras liv blivit fem år kortare. "It is an unheard-of drop for a wealthy country in the age of modern medicine." (Vita män i samma kategori tappade tre år i medellivslängd). Bland många mysterier finns att svarta kvinnor med samma låga utbildning samtidigt ökat sin medellivslängd. Vad är det som hänt, undrar Potts. Hon hittar inget riktigt entydigt svar. Men hennes artikel är en berättelse om fattiga kvinnor som sliter, släpar och långsamt mals ner tills deras hjärtan helt enkelt slutar slå. Och om män som mest är "a burden and an occasional heart-ache".