När skandalen med registreringen av romer blev känd hade jag precis börjat läsa Elisabeth Hjorths nya roman Vid himlens början. Det kändes lite spöklikt eftersom en av romanens tre berättartrådar handlar om en romsk kvinna, hennes hallick och hennes son. De reser långsamt från övergrepp i Kosovo upp genom Europa och slutligen över Öresundsbron till Sverige. Romanen är mörk, men underbar att befinna sig i. Man måste gilla Birgitta Trotzigs stil, för det är i hennes tradition Hjorth skriver. Jag tänker inte bara på språket, men också på prägeln av kristen kärlekstanke som nästan roterar in i ett slags svärmeri. Jag gillar det.

Vid himlens början befinner sig i likhet med en annan höstbok, Andrzej Tichýs märkliga Kairos, väldigt tätt intill samtidens Europa: rådlösheten, mörkret, hopplösheten, vänteläget mellan något som tagit slut och något annat som ännu inte börjat. Smärtpunkterna i Elisabeth Hjorts roman är barnen. De som blir övergivna i ett påtvingat tillstånd av förvirring. Männen i hennes roman ägnar sig antingen åt krig, kriminalitet eller nationalekonomi. Vår tid.

I morgon ska jag försöka gå på bokmingel när Alexandra Pascalidous bok om Grekland släpps. Den är suverän och underhållande om ett dystert läge; en infernalisk uppgörelse med den grekiska staten, den politiska eliten och hela samhället. Alexandra är grymt underskattad som skribent. Och hon har egentligen aldrig fått riktigt erkännande för att ha varit antirasistisk pionjär i svensk offentlighet. Under några år var hon folkbildare. Jag såg henne prata rasism i olika sammanhang, bl a med konservativa äldre i litet nedlagt brukssamhälle. Det var lika uppiggande varje gång. Hennes debutbok Bortom mammas gata var först i sitt slag. Boken Taxi som kom efter var ett journalistiskt mästarprov. Ofta hör jag hur andra nedlåtande säger att hon är "kändis". Jag blir så förbannad. Kan man inte gå både på kändispartyn och vara insiktsfull och skärpt skribent?