Teju Cole

Jag såg att Åsa Beckman i fredagens DN var positiv men lite sval i sin recension av Teju Coles upphaussade New York-roman Öppen stad. Jag delar hennes uppfattning. Det känns som att kulturskribenter riskerar att krama ihjäl Coles debut.

Beckman uppehöll sig ganska mycket kring romanens politiska innehåll. Hur Cole beskriver människor och städer som lager av historia, minnen, erafernheter och identiteter. Längst inne döljer sig gamla övergrepp. För femton år sedan hade jag snurrat upp i taklampan av en sådan roman. Jag minns fortfarande hur fantastiskt det var att läsa Vita tänder. Men 2013 känns det som "säker mark", mer bekräftande än kritiskt och en upprepning av iaktagelser som börjat bli självklara i litterära, konstnärliga och intellektuella sammanhang. Ja, nästan schabloner.

Jag har äntligen börjat prenumerera på den amerikanska litterära tidskriften n+1. Första numret landade i september med en lysande välskriven, lagom orättvis och väldigt träffande, kritik av den så kallade "världslitteraturen" —  den där man på baksidan kan läsa "utspelas på tre kontinenter". Coles roman är en av många exempel. Elakt beskrivs World Lit som ett kulturellt Davosmöte.

De påpekar att många av dessa romaner utmärks av att framhäva övergrepp i det förgångna. I Öppen stad grubblar huvudpersonen över slaveriet, förintelsen och folkmordet på Amerikas urbefolkningar. Full pott. Historia är viktigt. Övergrepp lever vidare i kroppar, minnen och förtryck. Men n+1 påpekar att de här författarna undviker dagens politiska brännpunkter. Öppen stad är ett bra exempel. Politiken faller platt. N+1 skriver att World lit utmärks av att sakna ett kritiskt projekt.

I intervjuer framställs ofta Teju Cole som en politiskt profilerad författare. Jag får faktiskt inte det att hänga samman med hans roman.

Däremot tycker jag den är estetiskt fascinerande. Av två orsaker. Hur skickligt maskerar han inte romanens brännpunkt! Den där den känslomässigt avstängda huvudpersonen påminns om en våldtäkt han begått och förträngt. Den ouppmärksamme läsaren kan lätt missa upptäckten. För varken romanen eller huvudpersonen förändras av avslöjandet. Påminnelsen fungerar inte som väg ut ur förövarens trauma. 

Den andra orsaken är hur han använder den brittisk-tyska författaren WG Sebalds teknik att vandra genom städer, landskap, minnen och historia tills de blir ett slags labyrinter och spegelsalar. Sebald skrev i en höglitterär europeisk kontext. Men Cole tar metoden och översätter den till gatusmart amerikansk prosa. Och han gör det med ett slags självklar auktoritet. Beundransvärt.

Det Coles gestaltning som gör mig lycklig. Inte hans politik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s