I dag är det Magic and loss som gäller. Där finns några av de finaste sånger Lou Reed någonsin skrev. New York 1991. Ett försök att återskapa den klassiska sångcykeln (tänk Schubert) med fjorton sånger om Reeds vän (Doc Pomus) sjukdom, död, begravning med den egna saknaden och sorgen. Så enormt avklätt, privat, innerligt, så annorlunda mot hur Reeds sånger brukar fungera.

"Well the coal black sea waits for me me me / The coal black see waits forever / The waves hit the shore / Crying more more more / But the coal black sea waits forever."

På radion hörde jag Gunnar Bolin tala om Reed och tonårsminnen. Jag har inga sådana. För mig tillhör han att vara vuxen. Egentligen började jag inte uppskatta honom på allvar förrän jag fick barn. Allt med Velvet Underground, Transformer och sedan Magic and loss. Däremellan en hel del skräp, men alltid väldigt reedskt. Han (och John Cale) smälte samman rock med konst. Utan honom hade det inte funnits någon New York-rock — ingen Patti Smith, inga Television eller Sonic Youth. De är min vuxna livslinje. När jag lyssnar på Velvets första lp har det hänt att min familj protesterat. Den är fortfarande provocerande med allt sitt oväsen. Jag älskar det.

När Reed turnerade med Magic and loss har jag för mig att publiken skulle sitta still, vara tysta och följa med i texthäfte alla fått. Jag minns spydiga kommentarer från en del kritiker. Det var ju ingen riktigt rockkonsert. Jag tycker det var underbart. Allvar är bra. Schabloner är skit. Ironi är trams.

På en av sångcykelns sista sånger försöker Reed ringa Pomus efter hans död och det här är vad han hör: "This is no longer a working number. This is no longer a working number".