I våras dömde en guatemalisk domstol landets tidigare diktator Ríos Montt för folkmord. Det var första gången ett land dömt en egen regeringschef för det brottet. En kort tid senare upphävdes domen, efter uppror från landets oligarker (som var rädda för samma slags åtal), av den konstitutionella domstolen. Men vittnesmålen, rättegången och domen står kvar som en moralisk seger.

Jag har länge undrat varför Mellan- och Sydamerikas öde under det kalla kriget inte likställts med Östeuropas. Man har kallat det USA:s bakgård. Men det var ju så mycket värre. Varje opposition mot amerikansk dominans slogs ner med ohygglig brutalitet. Den USA-stödda kuppen 1954 mot Guatemalas folkvalda president Jacobo Árbenz var den första i en lång rad som plågade kontinenten ända fram till Berlinmurens fall. De bästa i en hel generation dödades eller tvingades i exil: de som skulle blivit partiledare, statschefer, höga domare, professorer, intellektuella, fackliga ledare, innovativa företagschefer.

Guatemala var antagligen det landet som drabbades hårdast av alla. Under Montts år dödades och mördades 200 000 invånare. Reagan hyllade honom. Nu har landet långsamt börjat tina upp efter kalla kriget. Bilderna från polisens arkiv, med hundratusentals halvt förmultnade dokument från terrorns tid, är oförglömliga. Nu digitaliseras de försiktigt och offentliggörs för alla att läsa. Det är som Stasis arkiv i Berlin. I senaste New York Review finns en artikel, "Glimmers of Hope in Guatemala",  om den första volym med analyser från arkiven. Mitt intresse för Latinamerikansk politik har alltid varit begränsat, men det här är fascinerande. 

Mellan- och Sydamerika var ett Östeuropa. Det var helt annorlunda. Men ändå samma mekanismer. Kupperna i Guatemala, Chile, Argentina etc var ett slags motsvarigheter till alla nedslagna uppror och frihetsförsök i östra Europa: Polen, Ungern, Tjeckoslovakien. Ja, om man summerar de döda var de naturligtvis fler i USA:s södra kontrollzon än i Sovjets östra. Varför har inte kalla kriget blivit en lika självklar tolkningsram för att förstå dagsläget i Colombia, som för att förstå det i Rumänien: arvet från USA-imperialismen, respekive det från kommunismen?