Jag blir samtidigt glad och lessen när jag läser Håkan Forsell. Varför är en så underhållande, träffsäker, beläst och uppmärksam stadsforskare i viktiga avseenden så insnävad? Han verkar bli blockerad av sin egen vantrivsel i samtidens stadslandskap. Det är som om hans drömmars stad varje natt stiger fram ur det förflutna och sedan, under dagliga promenader, dröjer kvar och skymmer sikten.

Jag börjar med det roliga. Han kallar Bebodda platser för en arbetsbok. Den är ett sällsynt lyckat försök att samla blogginlägg, föreläsningar, noteringar, artiklar och kritiska genomgångar av ny stadslitteratur utan att alltsammans glider isär. Att läsa blir en  bildningsvandring; i första hand genom Berlin, Baltimore och Stockholm. Han nosar omkring längs trottoarkanterna, undrar över teveserier och dammar av gamla tyska urbanstudier.

Man kan läsa nästan varje enskild artikel i boken som en uppgörelse med föreställningen att städer växer ”organiskt” där marknaden och frisläppta entreprenörer bygger mänskliga stadsmiljöer. Han efterlyser i stället en stat med tydlig vilja att ta ansvar för både en social bostadspolitik och en lika social stadsplanering. Bebodda platser är mänsklig historia som vilar på ägande, makt, värdespekulation, skattepolitik och regleringar. Kort sagt på samhällskonflikter. Han skriver oupphörligt intressant om hur gentrifieringen både lyfter och dödar stadsdelar. Och han noterar hur urbanstudier, i symbios med idén om staden som uteslutande en ekonomisk kalkyl, växt till ett slags big business med forskare som globala celebriteter. Storstäder har blivit scener där samhällen slits isär.

Men efter hand inser jag att den stad Forsell vandrar omkring i är begränsad till den gamla stenstaden. Han berättar om en tysk kollega som under något år tvingats bo i Stockholms så kallade förorter. Upplevelsen utvecklades till en av existentiell skräck. Tysken har Forsells djupa sympati. Till sist hittade han en lägenhet vid Bjurholmsplans ”trygga slutna gård” på Södermalm — äntligen räddad. En av de, med Forsells ord, ”vulgära platser utan själ och sammanhang” han bodde vid var Årstaberg. I en annan artikel avslöjar Forsell sin motvilja mot dagliga resor på pendeltåg, som en tillvaro för konformistiska medelmåttor. Efter hand uppstår ett djupt gap mellan två olika sätt att betrakta samtidens stad. Själv älskar jag perrongen på Årstabergs pendelstation. Jag anser att den tillhör Storstockholms mest urbana platser. Och storstadslivets själva essens — det enda som egentligen förenar Stockholm, New York och Paris — är väl att pendla långt med snabb spårvägstrafik?

Vid ett tillfälle återvänder Forsell till sin barndoms radhus från miljonprogrammets epok. Han beskriver det han ser som en miljö ”för den måttliga livsambitionen, pliktmedvetenheten och det begränsade ansvaret; arkitektur där förnöjsamheten hade segrat över ilskan.” Han ansluter sig till den tvivelaktiga historieskrivningen att socialdemokraterna uppfann den moderna staden, ”förorten”, för att förinta arbetarklassens kritiska potential. Han både sörjer och svärmar för de täta gemenskaper av manlig arbetarklass, de ”läkande kollektiv” och ”communitas” som moderniteten och jämlikhetspolitiken löste upp (eller omvandlade). Det sorgliga är hur dessa tillbakablickande drömmar staplas som barrikader mot samtiden. Hans nyfikenhet på stadslivet vid tunnelbanetorgen eller de nya politiska förortsrörelserna verkar sval — de ligger ju utanför den begränsade del av staden som skänker just honom ögonblick av trygghet. Kan ingen ruska lite i den här begåvade skribenten så han börjar röra sig i fler cirklar, längs nya gångstråk?

Per Wirtén