Förra veckan röstade den belgiska senaten att ändra landets regler för dödshjälp. Det är en rätt dramatisk förändring. Den kommer med stor säkerhet passera kongressen i vår. Dödshjälp är redan tillåtet i Belgien. Lagen påminner om den holländska. Sjukdomen måste vara dödlig och lidandet outhärdligt plågsamt (ja, ungefär den typen av formulering). Jag tycker det är en bra lag. Sverige borde ha en liknande. Varje medborgare måste ha rätt att själv bestämma över sin död. Med bra och strikta regler kan jag inte förstå problemet.

Men i Belgien kommer nu rätten till dödshjälp även inkludera barn under tolv år. Vad ska man säga om det? I praktiken innebär det att föräldrarna bestämmer. Jag förstår argumenten. Men det ger mig ändå kyliga vibrationer av obehag. Kommer lagen innebära att nyfödda som diagnostiseras med mycket plågsamma och obotliga sjukdomar kan få en spruta, om föräldrarna beslutar så, för att somna in? Redan innan symptomen kommer? Det låter som att de varningar att dödshjälp är ett sluttande plan mot utrensning av nyfödda med olika funktionsnedsättningar behöver tas på större allvar. Nu innebär inte det belgiska lagförslaget något sådant, inte alls. Men jag kan inte låta bli att ana en sådan riktning. Man kan ju också tolka det som att barn med outhärdligt plågsamma och obotligt dödliga sjukdomar får samma rätt som vuxna att välja bort livet.

Det är en lagändring som man kan grubbla länge över. Jag kommer göra det. Jag skulle vilja veta hur Torbjörn Tännsjö tänker om det här.