Vi måste tala om ras.

Under hösten har Tobias Hübinette, vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, drivit en lågmäld enmanskampanj. Han har frågat om ordet ras är relevant för att förstå Sverige. Och sedan svarat ja. De flesta reaktioner har varit hånfullt ryggmärgsbetingade, som om han försökte smuggla in rasismen bakvägen. Men Hübinette har insisterat. Det har han gjort rätt i, eftersom frågan behöver allvarlig eftertanke.

Tillsammans med Charlotte Hyltén Cavallius avslutar Hübinette i vinter en rapport om Botkyrka som ansluter till så kallade ”vithetsstudier”, förmodligen en av de första i landet. De gör den på uppdrag av Open Society — känd försvarare för rättigheter och demokrati. Hans fråga kommer ur erfarenheterna med arbetet. Hur ska vi egentligen benämna den faktiska dagliga sortering av människor?

Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhälle utan klasser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst.

I Sverige talar vi fortfarande integrationspolitik i termer som ”svenskar” och ”de med invandrarbakgrund”. Konsekvensen blir en fastlåst föreställningsvärld — av innanför och utanför — där vissa invånare aldrig någonsin kommer uppfattas som svenskar. Sedan minst femton år borde alla veta att gränserna för orättvisor dras efter andra logiker. Det är inte invandrade som diskrimineras, det är i huvudsak människor med mörkare hud. Begrepp som ras, etnicitet och hudfärg vidgar oväntat tankerummet för tillhörighet: svenskar har många färger och vit är bara en bland andra.

Raser finns inte. Men sammanflätade variationer på rastanken — kultur, religion, hudfärg, biologisk rasism — håller fortfarande samhällen i hårt grepp. Det färgblinda samhället är ett givet mål, men att deklarera färgblindhet 2013 är en verklighetsflykt.

Ord får innebörder i sammanhang. I engelskan klingar race naturligt. Svenskans ras låter helt annorlunda, för att inte tala om tyskans rasse. Att ras känns fel på tungan är ett litet, men möjligen avgörande argument mot Hübinettes förslag. I Sverige är det enklare att tala om hudfärger.

Motståndet mot att hitta fungerande begrepp kommer ofta ur obehaget att identifieras som vita, som indragna i den vita hudfärgens globala privilegiesystem och därmed att tvingas se sig själva med alla ”självreflektionens olustskapande konsekvenser”, som Magnus Linton formulerar det i senaste Arena. Syftet med Tobias Hübinettes fråga om ras är ju inte att myndigheter ska sortera oss, men att finna kritiska instrument för att kunna förstå och därmed forma underlag för en befriande reformism ut ur rasismhelvetet.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s