I senaste Bang (4/2013) finns en artikel jag velat läsa hela hösten, men inte hittat. Det är Ida Irene Bergstrøm som skriver om Fremskrittspartiet och norsk politik. Situationen påminner påfallande mycket om den danska. I motsats till i Sverige har andra borgerliga partier haft en mer öppen inställning till partiet. I Norge har även Arbeiderpartiet slirat. Stoltenbergs intellektuella kollaps i Skavlan var ingen tillfällighet. Han var aldrig statsminister för ett mångkulturellt Norge, säger en person i artikeln.

I en bloggtext före jul testade jag tanken att feminismens och jämställdhetspolitikens starka ställning i Sverige också underlättat för den starka antirasism och breda offentliga debatt som präglade hela 2013. Även i Norge är jämställdhetspolitiken stark. Men Bergstrøm för ett intressant resonemang om hus jämställdhet smält samman med norsk nationalism. Norge kan per definition inte vara rasistiskt. Intersektionella synsätt har aldrig etablerats i norsk debatt. Strukturell rasism diskuteras inte alls. Kvinnorörelsen har kunnat rulla vidare som en rörelse för vita. "Den vita kvinnorörelsen förstod inte vad det var för rasism rasifierade kvinnor talade om".

Mina Adampour säger så här: "Många norska feminister går som så många andra i fällan att de ska rädda den norska invandrarkvinnan från invandrarmannen. Jag upplever att en del feminister inte anser norska kvinnor med invandrarbakgrund sim fullgoda norska kvinnor."

Det har funnits — och finns fortfarande — sådana vibbar även i svensk feminism. Men här har för det första queerperspektiven fått genomslag (och bröt därmed upp gamla "sanningar" och maktetablissemang) och sedan har en massa kvinnor med så kallad invandrarbakgrund framgångsrikt tagit striden på olika feministiska arenor.

Att Sverige är ett land präglat av en besvärligt seg strukturell rasdiskriminering har blivit en rätt vanlig utgångspunkt i debatten. 

Svensk offentlig debatt har fått helt annan karaktär än i Norge och Danmark — och jag tror fortfarande feminister har spelat avgörande roll. Bangs hela tema i samma nummer är ett lysande exempel, med bland annat gruppen RUM:s separatistiska manifest för kvinnor med mörk hudfärg och Shahram Khosravis utopi om en värld utan gränser.

Artikeln om Norge har rubriken "En särskilt tolerantoch icke-rasistisk nation". Läs den.

I dag skriver jag årets första ledare på Dagens arena. Om valet till Europaparlamentet. Den börjar så här: "Aldrig tidigare har Europafrågor diskuterats med sådan intensitet som under parlamentets senaste mandatperiod. Eurokrisen har både söndrat och bundit samman unionen. Ändå kommer EU-valet sannolikt bli en lam tillställning i Sverige. De flesta partier verkar inte klara att omvandla alla diskussioner, konflikter och problem till partipolitiska ståndpunkter. Klyftan mellan europeisk verklighet och svensk politik är förbryllande stor."