Betongminne

;

Först förstod jag ingenting. Vad var det för stora grå betongliknande klossar någon byggt med mitt i Tensta konsthall? Fult och kantigt. Inga förklaringar. Men plötsligt började de låta. Var det ljudet av vatten? Enkla bilder projicerades på ytorna. Vintergatan, ljusreflexer, låttitlar från Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks” och djungler av graffiti som till exempel ”Life is Cheap — Death is Free”.

Oväntat väckte bygget något till liv inne i mig. Minnen? Igenkännanden?

I programbladet till konsthallens roliga, ambitiösa, viktiga satsning Tensta museum lyckades jag leta fram att den hette ”Time — Space Shuttle (Apollo Pavilion)”. Den hade något att göra med en stor skulptur eller bro eller möjligen byggnad i nordengelska Peterlee. Det var en ommixad version gjord av Thomas Elovsson och Peter Geschwindt. En tolvtummare från vinylåldern som nu dragits ner till sju tum. Jag började ana att den kapslade in en berättelse.

Jag gick tillbaka nästa dag. Det tar en timma för mig att komma till Tensta, så dragningskraften var stark. Nu förstod jag att den var en betonghumla. Det till synes tunga var cellplast som skulle kunna lätta och flyga ut ur konsthallen vilket ögonblick som helst.

Inne i verket hittade jag utprintade textark på en av väggarna. Där inne var det dunkelt och återigen framkallades halvt förträngda vibbar från andra liknande platser. Det kändes som jag redan varit där. Jag läste: ”Is it from the future? Is it from the past? Is it a temple? Is it a spaceship? It´s a no-go area.” Orden kom som meddelanden från en annan tid, tidigt 1980-tal, mer avlägset en man kan tro. Jag förstod att den ursprungliga skulpturen — Apollopaviljongen i Peterlee — utlöst en lång strid. Riv, spräng, jämna den med marken hade lokala politiker ropat i tidningsrubriker. Konstnären skrev medlande brev. Han hette Victor Pasmore.

Känslan var kosmisk. Varför blev jag så berörd?

Peterlee byggde som en New Town efter kriget, mest med funkissnygga radhus. Pasmore konstruerade Apollopaviljongen samma år som den första månlandningen. Framtiden var vacker. Skulpturen, som var en bro över en damm, var coolt grotesk.

Men i likhet med förortstorgen i Storstockholm glömdes ambitionen. Paviljongen blev plats för högljudd ungdom som öppnade burköl och hånglade. Dammen förvandlades till äcklig dypöl. Polisen började punktbevaka. Boende var rädda. Betongen förföll. Den pekades ut som socialt problem. Den var för dyr att spränga, för dyr att bevara.

När Victor Pasmore kom dit 1982 log han uppgivet över grafittin: ”Jag kunde inte föreställa mig att den skulle bli konststudio för barn”.

Men för några år sedan räddades paviljongen av de som hela tiden försvarat den. Nu lyser den grå igen. Minutiöst renoverad. Människor åker dit för att se den i lågt solljus. Den är uppgraderad som brittiskt kulturarv och har otippat blivit Peterlees stolthet.

I en annan del av konsthallens utställning har ritningar och tevefilmer från Tenstas tidiga år samlats. Är alla miljonprogramsområden ett slags storskaliga Apollopaviljonger, upprepningar av samma berättelsemönster? Först spjutspetsar mot framtiden, sedan orättvis behandling. Och nu? I morgon? Nervtrådarna mellan konstverket och de dokumentära bilderna vibrerar som överbelastade elledningar. Var det dom jag kände första gången jag såg Elovssons och Geschwinds bygge i grå cellplast?

Bland Tenstadokumenten finns fotografier från de lägenheter arkitekten Erik Stenberg nyritat i stadsdelen. De är ett slags rumslig gestaltning av flexibel kosmopolitik. Fantastiska. I lokaltidningen Norra Sidan säger Stenberg att husen är smartare än bolagen som äger dem. Apollopaviljonger.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s