Jag har varit låte frånvarande på bloggen några dagar. Min pappa har varit svårt sjuk några veckor. De senaste dagarna har jag därför varit i Blekinge för att besöka honom. Jag ska inte kommentera hur fantastisk både sjukhussystemet som sådant och de som jobbar där är. Det gör ju alla som ser hur det funkar. Och inte tänker jag kommentera den (häpnadsväckande) platta kritiken av Anna Odells "Återträffen". Det har andra redan gjort. 

Men förra veckan såg jag att det kommit en box med Cabaret Voltaires samlade musik mellan 1983 och 1985, precis när de lämnade sitt första industriskrammel och började röra sig mot elektronisk dansmusik. År när jag lyssnade på dem – och säkert skrev uppskattande i Schlager. Men under de 30 åren som gått har deras skivor stått orörda i min vinylsamling. Jag har tänkt att de tiden gjort dem pinsamma. Men nu blev jag nyfiken. Tog fram dem. Började lyssna. Och blev förbluffad. Herregud va bra dom var! Tiden har gjort dem bara bättre.

Då betraktades Cabs som väldigt avant-garde. Nästan outhärdliga. Nu fattar jag vilka föregångare de blev. Deras lp-skivor "Red Mecca" och "The Crackdown" ansågs då vara präglade av politisk paranoja och existentiellt mörker. Nu slås jag av hur mörk, vacker och lockande de är: dub, dans, moodmusic och politiskt bett från Thatcheråren. 

Cabs kom från Sheffield. Mark Fell växte upp i Rotherham, en fd stålstad i samma trakt. Som ung lyssnade han på Cabaret Voltaire, och ännu mer på Human League som också fanns i Sheffield. I dag gör han elektronisk dansmusik, ett slags house avant-garde. 2013 gör han det som Cabs gjorde 1983. I senaste Electronic Beats finns en lång rolig intervju med honom (finns inte digitalt). Den pendlar mellan pop, filosofi (Heidegger, Witgenstein, Rorty) och att växa upp i en arbetarfamilj i norra Englands industrizoner när Thatcher slog ner allt.

Jag lyssnar på Fells musik på Spotify. Den är underbar. Enormt abstrakt. Precis. Klar som iskylt vatten. Egentligen rätt hopplös. Men ändå avspänt vacker. Jag skrattar när jag läser hur han försöker se totalt oberörd ut i dj-båset, som om varje kväll är en dag på kontoret eller fabriken. När han är klar packar han demonstrativt en portfölj med bl a sin kaffetermos. Musiken ska vara ren från uppenbara intentioner. Men bakom hans intellektuella "dans"musik finns mörka politiska minnen: gruvstrejken, gatustrider, fabriksnedläggelser, arbetslöshet (bland annat hans pappa som dog tidigt i hjärtinfarkt, kanske relaterat till stressen när jobben bara försvann och städerna tvärdog). Han berättar hur barndomsvänner ställde till med fest när Thatcher avled. "Not because a person died, but rather because of the memories of everything that had happened in those times. It was a horrible time and a very repressive government. We all lost friends as a result of those policies: people committed suicide, people got into drugs, lives got screwed up. So the celebration, if you could call it that, was in memory of those people, and in reflection of those times."

Det var detta larm som Cabaret Voltaire stod mitt i, absorberade och omvandlade till musik. Mark Fell var barn och såg hela sin värld kollapsa. Men hans uppror blev inte skinnjackor och punkrock. "Jag var väluppfostrad". I stället kanaliserades det mot "New York house music, staying home, drinking tea and reading books".