Offentlig islossning

Hur ska hoten mot journalister och redaktioner bäst bemötas? Ingen verkar ha ett enkelt svar. När Journalistförbundet frågade sade fyra av tio reportrar att de hotats det senaste året. Många hade slutat skriva om det som genererade hot.

När tre chefredaktörer och en kulturchef diskuterade frågan på Publicistklubbens seminarium i går kväll hände något anmärkningsvärt. Diskussionen tog ett steg framåt.

Den första islossningen kom när flera journalister förra året började berätta om hoten. Det var som att en mörklagd svensk baksida lystes upp. Näthatet. Hoten mot politiker. Den besinningslösa förföljelsen av Åsa Linderborg och andra (ofta kvinnliga) journalister. Yrkeskriminella som stampat in på Östgöta-Correspondentens redaktion.

I går verkade nya isflak lossna och segla ut i offentligheten. Det började med att Peter Wolodarski plötsligt sade att Säpo aldrig kontaktat DN med frågor om säkerhetsläget. Borde inte det vara en självklarhet? Hoten är ju ofta politiskt våld.

Sedan kom vittnesmålen från panelen. Det ena efter det andra. Om polisens tafflighet. Ointresse. Nonchalans. De verkar helt nappat på föreställningen att näsvisa journalister får skylla sig själva.

Charlotta Friberg på Östgöta-Corren berättade hur polisen prioriterat snatterier på Systemet före konkreta hot mot redaktionen. Åsa Linderborg hur en polis uppmanat henne att inte publicera en specifik artikel.

Det här handlar inte bara om hotade journalister, men om angrepp mot själva samhällslivet. Är polisen införstådd med allvaret eller förblindat av journalistförakt?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s