Jag hörde på radion i dag att Stuart Hall avlidit, 82 år gammal. Det känns bra att då lyssna till Sergei Prokofievs sjätte pianosonat, en av de så kallade krigssonaterna. Den är militant, vild och melankolisk. Det passar Stuart Halls minne. Trots att hans inflytande var enormt, blev han aldrig riktigt "stor" i svensk debatt. Han var banbrytande kultursociolog i den så kallade Birminghamskolan, men lika viktig intellektuell och aktivist. Jag läste inte jättemånga av hans texter — han skrev egentligen inte böcker, mest artiklar och gav långa intervjuer — men varje gång var samma upplevelse av både skärpa och formuleringskonst.

Hall tillhörde den postkoloniala vänsterns ikoner. Den vänster jag känt mig hemma i, som orienterade mig i världen: Edward Said, Stuart Hall, Gayatri Chakravorty Spivak och Salman Rushdie. Nu är bara Spivak kvar. (Rushdie har för länge sedan lämnat radikalismen).

Men Hall var mer förankrad än de andra i vardagspolitiken; i den frihetliga vänstesektionen av socialdemokratin. Han var inte bara en antirasistisk teoretiker utan också aktivist. Det lär ha varit han som myntade begreppet thatcherism. Men jag uppfattade honom också som en viktig röst för ett reformerat Labourparti, för att sedan bli Blairkritiker.

Eva och jag har just tittat klart på teveserien Friday Night Lights i fem säsonger. Vi har hållt på ett par år för att sprida ut upplevelsen. Den har några år på nacken, men tillhör de bästa som nånsin gjorts.

Har ni sett den? Inte? Det måste ni. Den utspelas i Dillon, en liten håla i Texas, där allt cirklar kring high-school laget i amerikansk fotboll. Spelarna, tränaren, föräldrarna, staden. Det börjar som en tonårssåpa, men efter hand vidgas det till ett drama om klass, ras, kön, föräldraskap, frihet, social kontroll och att ta språnget från tonåring till vuxen. En djupdykning i americana. Den har även gjorts som långfilm, men det är teveserien som gäller. Stuart Hall skulle ha kunnat skriva en fantastisk artikel, eller hålla en lysande föreläsning, om Friday Night Lights.