I går skrev jag ledare på Dagens arena om Ukraina. Det är svårt att förstå den loja solidariteten resten av Europas befolkningar visat. Varför är det inte stora dagliga stöddemonstrationer varje dag på Sergels torg? Jag tror en förklaring kan vara att många européer skräms av ukrainarnas vilja att ansluta till EU.

EU måste besluta sig om unionens geografiska gränser och avsluta utvidgningsdebatten. Länge var det bra att det stod öppet. Jag tillhör de som velat ha med t ex Turkiet. Men eurokrisen har fått mig att ändra synsätt (i många andra grundläggande EU-frågor också). Länderna på Balkan ska naturligtvis få ansluta sig, om de vill. Det är en utfästelse. Norge och Island som länge trasslat med förhandlingar och avtal ska kunna ändra sig. Men i öster och söder bör gränsen vara dragen. Och jag anser att EU måste säga det, klart och tydligt. Dagens oklarhet är inte schysst spel.

Däremot måste det stå klart att Medelhavsländerna och de i Öst ska ha möjlighet till associationsavtal som ska kunna se ut hur som helst, helt öppna för förhandlingar. Man kan tänka sig allt utom medlemskap, medborgarskap och euro: frihandel, fri rörlighet, passfrihet — ja, det mesta. Om t ex Tunisien utvecklas mot fungerande demokrati är det självklart att landet på så vis ska kunna infogas i zonen för fri rörlighet och öppen abetsmarknad.

Varför har jag ändrat mig? För att jag tror att euron nu kommer driva fram ett mer politiskt sammansvetsat EU. En gemensam valuta kräver gemensam finanspolitik, och klarar inte för stora ekonomiska och välfärdspolitiska ojämlikheter. Därför behövs också mer demokrati och en klar maktförskjutning till parlamentet. De omställningarna fungerar inte med fortsatta utvidgningar. 

Länder som inte har euro tror jag långsamt och rätt naturligt blir marginaliserade. för att slutligen övergå till associerade medlemmar. Det kan även bli Sveriges öde, med tanke på de två stora partiernas allmänna ointresse för EU.

I dag stannade jag upp länge för en av bilderna från Kiev — i SvD tror jag. En liten grupp, med hjälmar och sköldar, uppenbart livrädda för krypskyttar, hjälper en skottskadad kamrat. Frågan är självklar: skulle jag ha vågat?