På Godmorgon världen i morse fick Carl Bildt frågan om händelserna i Ukraina är en statskupp eller en revolution. Han våndades någon sekund och svarade sedan att det var inget av de två. Det är märkligt hur högern värjer sig för revolutionsbegreppet.

En mer klassisk revolution än den i Kiev får man leta efter. Gatustrider där människomassor böljar fram och tillbaka i dagar, veckor, månader. En politisk rörelse bortom kontroll med både fascister, högernationalister, liberaler, anarkister och socialister. Poliser som i uniform ställer sig på folkmassans sida mot sin egen regering. Ett politiskt parlament som till sist ansluter sig till gatans parlament. Och en president som flyr i nattmörkret och försvinner till okänd ort. Revolutionärerna tar över presidentpalatset och Kievborna åker på utflykt till det nu övergivna och upplåsta lantslottet. Från de befriade arkiven börjar dokumenten och protokollen om kleptokratins maktmissbruk publiceras. (Tanken går till slutscenerna i Sofia Coppolas film om Marie Antoinette; slottet, människomassorna, de tomma sönderslagna rummen).

Jag tycker det är lika stort som de i Tunisien och Egypen. Jag är kanske romantiker, men det är något storslaget och heroiskt över skeenden där människor har fått nog och kastar regimer över ända, med bara stenar, brinnande bildäck, molotovcocktails, barrikader och sina egna kroppar som vapen. Varje revolution ifrågasätter tillståndet — överallt i världen.

Under några år hade jag ett foto från arbetarupproret i Östberlin 1953 på väggen: En ensam man med en gatusten står öga mot öga med en pansarvagn. Jag har tappat bort bilden, men jag tänker ofta på den. Den gav politiken mening. Ja, den motiverade mitt eget arbete, att skriva.