Asghar Farhadi for ever

I går såg jag Asghar Farhadis senaste film Det förflutna. Det var givet. Hans förra — Nader och Simin, en separation — var ju ett oförglömligt skilsmässodrama. Det förflutna är i någon mening också en film om en skilsmässa, men i likhet med den förra filmen utspelas själva dramatiken vid sidan av själva separationen. Även den här gången vänder han på skeendet så många gånger, uppenbarar så många nya "sanningar" om vad som verkligen hänt, att man till sist är andlös, fixerad och djupt berörd.

Den enda regissör jag kan jämföra med är Mike Leigh. Hans Secrets and Lies från sent 1990-tal låter på liknande sätt händelser i det förgångna, i en familj, komma upp till ytan. Men Leigh är inte i närheten av Farhadis mjuka handlag med berättelsen och karaktärerna. Vad är sanning, vad är lögn, vad är rätt, vad är fel? Vad innebär det att ta ansvar för egna handlingar? Det förflutna sjunker långsamt ner i ett komplicerat och förfärligt skeende. En ung kvinna, hennes exman och hennes nya man. Och så tre barn som kommer från andra förhållanden. Alla i en liten villa vid järnvägen och i en kemtvätt i Paris. Skådespeleriet är enastående återhållet. Farhadi är otrolig på att instruera barn, den lille Fouad är enastående. Det är faktiskt som att se klassisk dramatik: Tjechov, Ibsen. 

Och slutet! Aldrig har väl en biopublik så handlöst stirrat på en hand i en sjuksäng: ska den reagera eller inte? Asghar Farhadi är adderad till min lista på absoluta favoriter. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s