Jag läste i morse att den ukrainska författaren Serhij Zjadan misshandlats av rysktalande etnonationalister i Kherkiv. Skärsår, blod, blåmärken och möjligen en knäckt näsa. Det låter faktiskt som det konstanta tillståndet hos människorna i hans roman Depeche Mode. Den kom på svenska i år, men skrevs för tio år sedan. När jag kom hem från några dagar i ett hus i Blekinges skogar, där det inte ens finns ordentlig mobiluppkoppling, och hörde om den ryska invasionen av Krim tyckte jag det var en bra idé att börja läsa Zjadan.

Depeche Mode verkar först vara en sådan där tröttsam gonzoroman om män, fylla, slagsmål och morgnar med svår bakfylla i helt utslagen fattigdom — allt skrivet med "gott humör i högt tempo", som det brukar stå på baksidestexten. Men man märker rätt snabbt att Serhi Zjadan är begåvad än så. Han har helt enkelt hög stil.

Jag har inte hunnit så långt i hans roman från Kherkiv att jag förstår varför den heter Depeche Mode. Den förra romanen som översattes hette f.ö. Anarchy in the UKR. Men det är verkligen intressant vilken stor betydelse Depeche Mode hade i Europas östra delar åren innan muren föll — och även senare under 1990-talet. De blev ett slags samlande referens för alla unga oppositionella i subkulturerna i ÖstBerlin, Bratislava, Belgrad, Kiev och andra brunkolsosande storstäder i Öst. Varför? Jag berördes aldrig av DM. Var det hedonismen, mörkret, drogerna och striden att försöka hävda en egen röst som fanns i deras musik och fick resonans först under kommunismen och sedan in i de posttotalitära tillstånden, som Zjadan kallar dem? 

För femton minuter sedan mailade jag över morgondagens ledare till Dagens arena. Den handlar självklart om Ukraina. Vad kan man annars skriva om i dag? Jag är förbannad. Vad kan man annars vara?