Jag hoppas alla varit vid Tvätterimuseet. Det ligger vackert vid Albysjöns strand, omgiven av modern storstad. Torpet ingick från början i den tvättnäring som var viktig vid Huddinges sjöar. Familjer försörjde sig på att tvätta borgerliga familjers skjortor, lakan, blusar och dukar. Det är inte svårt att föreställa sig resorna från Albysjön in till stenstadens slutna kvarter. Först för att samla in tvätten och sedan för att lämna tillbaka den: tvättad, manglad, struken och stärkt.

Samtidigt som tvättresorna gick fram och tillbaka började förorterna växa fram längs stambanan söderut. Den moderna staden tog sina första försiktiga steg mot det som snart hundra år senare blivit ett vidsträckt stadslandskap.

Man kan säga att tvättnäringen i Huddinge väldigt tidigt kom att gestalta förhållandet mellan Stockholms innerstad som ett centrum och förorterna som en periferi. Om man bor i Huddinge kan man tillspetsat beskriva det som att dom ”där inne” inte kan leva utan oss ”här ute”, men att vi ändå inget är värda i deras ögon. I decennier har förorterna av många betraktats som en serviceinrättning, eller inget alls.

Det är märkligt hur de där förlegade föreställningarna bitit sig fast. I våras skrev till exempel Dagens nyheters litteraturkritiker Jesper Högström om ett besök vid Långsjön ”i det stycke materialiserad anonymitet, det bälte av trafikplatser och återvinningsstationer och villaträdgårdar med studsmattor som kallas Huddinge kommun och som ligger i Stockholms utkanter men precis lika gärna hade kunnit ligga på pendlingsavstånd från Örebro, Karlstad, Borås och Sundsvall.” Så upprepas förortsföraktets stereotyper. Huddinge och andra så kallade förorter beskrivs som platser utan mening och historia. Men otur för Högström att de uppräknade städerna är ungefär lika stora som Huddinge, runt 100 000 invånare.

Många gånger har vi själva accepterat alla dessa nedlåtande berättelser och förenklingar om vår status som periferi. Det är därför Tvätterimuseet är så viktigt. Det berättar nämligen om stadens moderna historia och framväxt. Inte med startpunkt vid kåkarna på Södermalm som i Per Anders Fogelströms romaner. Men från en helt annan utsiktsplats. Museet ställer den enkla frågan: Var börjar egentligen berättelsen om det moderna Storstockholm? Kanske vid Albysjön i lika hög grad som på Södermalms bergknallar. Det markerar vikten av att förorterna måste ta sig rätten att berätta.

Därför är också den här konsthallen så betydelsefull. Jag tänker det varje dag jag passerar utanför. Den markerar platsens värde.

Sedan sju år har Tvätterimuseet en gång om året invaderats av olika konstnärer under den så kallade Konstbyken. Det som nu finns här i konsthallen är ett slags Best og Tvättbyken eller Tvättbykens Greatest Hits. Det är komnstverk som rest från Albysjön till Fullersta. Utställningen är regisserad av konstnären Olle Magnusson, som också skapat Tvätterimuseet.