Tingsten, Greider och Sahlström

Blev dåligt med bloggtexter förra veckan. Tiden räckte inte. Bland annat var det kollationering på Stadsteatern (dvs inledande genomgång med alla inblandade) för Tingstenmonologen Ansvaret är vårt som bygger på min bok. Det kan bli en fullträff. Joakim Sten har skrivit en lysande text, en dramatisk  morgon och vändpunkt  i Tingstens liv. Robert Fux kommer spela Tingsten och Carolina Frände regisserar. Scenografin och hela idén med uppsättningen känns spännande — samtidigt allvarlig och lekfull. Premiär 16 augusti i Kilen på Stadsteatern.

Jag recenserade Göran Greiders nya bok i Expressen om människans natur och "den solidariska genen", som är inspirerande att läsa. Tyvärr är jag en aning missnöjd med recensionen, eller rättare sagt med ett ord i den. I näst sista meningen står det "bakvänt" men jag borde skrivit "oavsiktligt". Jag grämer mig. Sådana småsaker kan förstöra flera dagar för mig. (Nej, jag är inte ironisk).

Ungefär samtidigt läste jag också Olle Sahlströms fina bok Vi möts i lärkans sång om vandrarprästen David Petanders korta liv i början av 1900-talet. Olle arbetade länge på LO, bland annat med den viktiga Rättviseutredningen på 1990-talet och han tillhörde länge i högsta grad kretsen runt Arenagruppen. Han har skrivit flera böcker, bl a om socialdemokratisn röda patriarker och manliga hierarkier. Jag har läst alla.

Vi möts i lärkans sång är egentligen en "omöjlig" bok; en lång fotvandring i Petanders fotspår. En bok om befrielse från förtryck, om olika frihetsspråk: politikens och kristendomens. Jag undrar om någon enda kultursida kommer skriva om den. Hur många kulturskribenter kan i dag diskutera frågor om religion, tro och befrielse? Det är existentiella erfarenheter som försvunnit bort i en stumhet — typ Lena Anderssons. Men jag tycker det blivit hans bästa bok. Den är störande. Vad ska man göra med en fattigpräst som David Petander? Hur ska man förhålla sig? 

Det är också lite fascinerande att se hur socialister som Greider och Sahlström letar nya fasta värdegrunder att vila mot när själva den politiska grunden svajar. Greider söker sig till biologi, evolutionshistoria och "människans natur". Sahlström till Gud.

Jag föredrar fortfarande den radikala osäkerheten. Jag vill inte ha någon annan fast grund för min övertygelse än mitt omdöme, det jag anser vara rätt och fel. Jag säger som Tingsten: "Vi är ensamma och ansvaret är vårt". En del säger att det är stumt och kallt. Jag svarar att det är ett äventyr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s