Göran Greider: Den solidariska genen
Ordfront
Att människan är en biologisk varelse är självklart. Men vad det egentligen innebär är mer oklart. Att människor ska leva i enlighet med ”sin natur” är ett påstående som ofta, men inte alltid, har konservativ avsikt. Ska människan befrias bort från naturens förutbestämda begränsningar eller in i en naturlig harmoni?
Det är svårt. Biologin är politikens brännässla. Det gäller att rensa försiktigt.
Nu skriver Göran Greider att vänstern borde intressera sig för biovetenskaperna. Det har han rätt i. Den biologiska forskningens frånvaro i modern politisk filosofi är anmärkningsvärd.
Den solidariska genen är en spaning genom människans djuptid; schaktet av årmiljoner. Evolutionen. Greider läser forskare, gamla och nya, pratar med grannbonden i broccoliåkern och jagar en fladdermus i sovrummet. Texten är är en cirklande vandring, motsägelsefull och med infall som verkar höra till en annan bok. Det är klassiskt fin essäkonst.
Han noterar hur 1970-talets slagkraftiga idéer om människan som egoistisk och aggressiv — den själviska genen — sedan några år börjat ge vika för andra slutsatser. Människan verkar i stället vara präglad av solidaritet, empati och samarbete. Lyckligt tänker han att hjärnan är kommunistisk. Hans energi är den här gången ovanligt inspirerande. Han rör sig längs ett skogsbryn, det livliga stråket där möjligheten till en annan ordning ligger nära.
Hur ska man egentligen tänka om människans frihet och biologins matriser? Greider är sympatiskt osäker. Han förkastar socialdarwinism och sociobiologi. Han leker med tanken att säga farväl till Darwin. Men samtidigt skriver han ”människans natur”, insisterar att det finns en sådan, och låter den sedan bli bas för en förnyad socialism. Jag brukar föredra antropologen Bruno Latours slutsats att naturen, och ”det naturliga”, står i vägen för demokrati och människors frigörelse — ungefär som Gud länge gjorde. En grundtanke för 1900-talets socialreformister var människans görbarhet. En skrämmmande osäkerhet.
Men Göran Greider har alltid varit en intellektuell på outtröttlig (och beundransvärd) jakt efter fasta fundament. Han skriver: ”Vi behöver påståenden om människans natur som legitimerar visionen om social jämlikhet”. Där svajar hela boken till. Han söker forskning som ger medvind. Och då blir väl allt tal om ”människans natur” i varje fall mest en fråga om värderingar? Det tycker jag är bokens bakvänt optimistiska slutsats. Naturen är viktig, men avskaffad.
Per Wirtén