Det kan vara en tillfällighet. Men de två senaste filmerna jag sett har båda varit ett slags farväl till Europas borgerlighet. Men på olika sätt. Först var det Wes Andersons obehagligt nostalgiska The Grand Budapest Hotel. Jag skriver obehagligt för filmens charm kan inte dölja historieförfalskningen att det varit kontinentens borgerliga dygder som upprätthållit toleransen. Då är italienska Den stora skönheten, som jag såg i går, i alla avseenden mer egenartad. En två och en halv timma långsam elegi över hur rika italienare förslösat sitt liv på Roms nattklubbar. Tvetydig. Vacker. Obestämbar. Men inte nostalgisk, bara melankolisk. Borgerligheten som tjechovska luftmänniskor, förflyttade från skamfilade gods till stripklubbar. En längtan bort från det efemära, tillbaka till allvaret. Europeisk zeitgeist 2014?