För en tid sedan lämnade jag ett antikvariat med diktsamlingen Avfall, från och till från 1974 av Elsa Grave. Jag hade aldrig läst henna. Jag läser rätt lite poesi, men har börjat ändra mig. Vilken diktsamling! Vilket fynd! Vilken språklig politisk musikalitet!

Där finns den flera sidor långa "De väntar", skriven om dåtidens militärjuntor. Men nu läste jag den som en rop om Syrien — och jag blev förtrollad och berörd.

Den börjar så här:

"De förföljda väntar / de väntar / och har ingen tid / ty deras tid är obegränsad / ingen mer / än den väntande / kan föreställa sig / den obegränsade / tidens fasor / och vi som har tid / förmår inte fatta / dessa fasor / och kunde vi det / skulle våra ord förlamas / men vi vänder oss inåt / förvånade över vår vridbarhet / efter demonstrationens värme / utåt / och vi vänder oss / in mot det som räddar oss / för tillfället / som ser ut som ett avvaktande / förnuft vid förhandlingsbordet / i kongresser i debatter"

och längre fram:

"Till förtvivlan / skall du höra / att beslut kan inte fattas / med det som vi kallar / hjärtat / ibland sentimentalitet / ibland dalt / alltefter graden / av vår laglydiga likgiltighet / som breder ut sig / över kongressbordens avstånd / där vår numera / anpassade medkänsla / stormade förbi / medan vi hörde skotten."

Den borde publiceras igen, i sin helhet, som samtidskommentar fyrtioett år senare.