Gustav Mahlers sjätte symfoni är portalen in till 1900-talets första fem europeiska decennier. Jag vet ingen roman, inget konstverk som är det med samma mörka kraft. Man vandrar rakt in i mörkret. EU har valt en bit från Beethovens nionde symfoni som "nationalhymn", men det är Mahler som berättar Europatankens bakgrund.

När jag var ung var Mahlers symfonier alltid närvarande (efter mitt första sommarjobb lade jag alla pengarna på en box med alla nio), sedan tappade jag bort honom men nu har jag återigen börjat känna mig hemma i hans värld.

I gär hörde jag den sjätte igen, för första gången på flera år, på Berwaldhallen. Valthornen flög lågt som svarta metallsvanar, stråkarna svirrade nedåt mot inferno och de legendariska hammarslagen slog in medvetslösheten. Daniel Harding är ingen magiker, men det är kul att han gillar Mahler och i går gjorde han den mäktiga sista satsen totalt mindblowing. Ljuset pressas långsamt ut. Men det är inte mörkret som vinner, som man brukar säga. Det är värre än så. Även det slocknar. Kvar blir bara ett gråvitt ogenomträngligt ljus. 

Mitt högra öga påminner just nu om samma ljus, men med lättare karaktär. Jag fick en blödning inne i ögat förra vecka. Ögonläkaren säger att jag just nu lever med allvarlig risk för näthinnelossning. Det känns rätt läskigt. Mina ögon började först krångla när jag avslutade boken om Tingsten — som ju levde sina sista år i tilltagande grått ljus och slutligen helt blind. Man kan bli vidskeplig för mindre.