Den här helgen skulle jag egentligen varit i Kiev. Den amerikanska historikern Timothy Snyder, som jag uppskattar enormt, ordnade en konferens för att visa solidaritet med den ukrainska revolutionen. Bland en rad författare och intellektuella blev jag inbjuden. Jag blev glad. Vem vill inte till Kiev? Jag hade älskat att vara där nu. Men jag blev tvungen att tacka nej. Vågade inte åka så snart efter min ögonoperation. Känner att jag ytterligare någon vecka vill finnas på en taxiresas avstånd från S.t Eriks sjukhus. Nu såg jag att Karin Olsson finns på plats. Hon är rätt person. Läs hennes text på Expressen kultur i dag.

Lviv är en ukrainska stad med större dragningskraft än Kiev. Jag har länge velat åka till Lviv. Var på väg i januari 1990, bara några veckor efter att Berlinmuren fallit, med klöart visum och allt, men lyckades inte komma över den polsk-ukrainska gränsen — allt var krångligt på den tiden. I stället fick jag en oförglömlig kväll i den polska gränsstaden Przemysl. I dag skriver Maciej Zaremba fint från Lviv i DN, bl a om Ukrainas ömmaste punkt: att det finns så många morrande demoner begravda. "Mot bakgrund av historien är det faktiskt häpnadsväckande att det högerextrema Svoboda har mindre stöd i Ukraina än vad Åkessons parti har i Sverige. Inget annat land i Europa, utom Ryssland, hyser så mycket ont minne att exploatera."

Jag skulle ha gjort mycket i vår om inte mitt öga pajat. Några dagar innan konferensen i Kiev skulle jag ha avslutat en lång tågresa genom Europa, bl a genom Przemysl, för att lägga grunden till min nästa bok. Nu tvingas jag skjuta upp resan till i höst. Min nästa bok? Den ska handla om drömmen om Europas förenta stater.