I morse läste jag Per Kornhalls artikel i DN om hur han nu blivit uppsagd från sitt jobb som skolutvecklare i Upplands Väsby kommun. Sedan har jag haft en lång arbetsdag: tåg till Malmö, seminarium och sedan tåg tillbaka. Men artikeln har förföljt mig. Nu är det bara Kornhalls egen berättelse, men om den stämmer är den rätt chockerande.

Per Kornhalls bok om skolan, Barnexperimentet, är måsteläsning. Jag har invändningar mot hans syn på pedagogik, aningen björklundsk, men när han skriver om skolans mer strukturella problem är han starkt övertygande. Och han vet ju vad han skriver om. Med bakgrund som lärare och från Skolverket finns också egen erfarenhet. Men det som gör honom så intressant att läsa är hans ambition att hela tiden använda empirisk skolforskning som underlag. Jag lärde mig mycket av boken. Jag har använt den. Han har ju blivit en av landets tongivande skoldebattörer. Och just därför får han nu sparken!

Jag har träffat Kornhall vid två tillfällen. Vi har pratat både skolpolitik och bokskrivande med varandra. Han har gett ett väldigt sympatiskt intryck. Ja, gillar honom verkligen. Så spontant tror jag på varenda ord han skriver i sin artikel.

Upplands Väsbys kommunledning — borgerlig — framstår som en dumskallarnas sammansvärjning. En samling intoleranta och griniga kunskapsföraktare. Har man en sådan resurs som Per Kornhall så framhåller man väl det? Även om hans åsikter ibland kan vara beska. Per Kornhall har ju satt kommunen på kartan, som man säger. Först för att han jobbade där (spännande, positivt, ambitiöst), men nu för att han kickats ut (mörkerkommun).

Jag hoppas att kommunens lärare och rektorer protesterar. Att protestera kan ju vara ett sätt att stärka sin yrkesidentitet och självuppfattning.