Jag började läsa bulgaren Nikolai Grozins roman Wunderkind (som kom 2012 i svensk översättning av Niclas Hval) i början av april. Sedan har den följt med under mina operationer och konvalescensperioder. Så fort jag kunnat läsa har Grozins bok funnits där. Nu är den slut.

Jag minns att den fick mycket förhandsreklam, men rätt ljumma recensioner. Jag förstår inte. Den är ju underbar. Det är berättelsen om Konstantin som under kommunismens sista år går på musikgymnasium i Sofia. Han är ett underbarn på piano. Det är egentligen bara när han spelar som han lever. Resten är ett självdestruktivt och ursinnigt uppror mot vuxenvärlden och systemet. Konstantin hatar det kommunistiska hyckleriet, de uppstoppade mumierna, alla döda själar som sålt sin lojalitet till den röda stjärnan. Ja, egentligen händer inte så mycket i berättelsen. Men varje rad är skriven med så stor precision och kärlek att jag blev helt uppslukad av Konstantins skola, stad och vilda förtvivlan.

Det förvånar mig inte att Patti Smith tydligen också gillar boken. Konstantin lever ju ett slags new yorkst punkigt konstnärsliv typ 1970-talet, men i en helt annan stad i en annan politisk ordning. Men orsaken är säkert också att Nikolai Grozni skriver fantastiskt om musik. Mest om Chopin. Varje kapitel präglas av ett pianostycke. Jag lockas flera gånger att gå till min box med Pollini spelar Chopin för att lyssna. Jag hör ofta nya saker efter att läst Grozni.

Romanen slutar med att Konstantin blir arton år, Berlinmuren faller och systemet i Bulgarien kollapsar. Berättelsen är egentligen über-romantisk — av det svarta slaget — och jag älskar varenda ackord.