Chinua Achebe: Inte längre hemma.

Översättning: Hans Berggren.

Tranan

Chinua Achebe är anmärkningsvärt okänd i Sverige. I andra länder har hans nigerianska debutroman Allt går sönder från 1957 blivit en levande klassiker. Den är läst och den används. Uppföljaren kom tre år senare och hamnade i orättvis skugga. Inte längre hemma finns äntligen på svenska.

De hänger samman, men är väldigt olika. Den första var ett sammansatt och flerskiktat försök att skriva en genuint afrikansk roman. Inte längre hemma är lurigt anspråkslös i brittisk stil. Graham Greene nämns i förbigående.

Det är 1956 och Obi Okonwo kör en Morris Oxford genom Lagos. Han tillhör den högsta kasten, de statsanställda med examen från London. Kolonialismen går mot sitt slut. Hans brittiska chef är bitter, men himlen verkar ljusna. Obi är den nya afrikanen: modern, omutbar, fri — en god människa.

Sedan går allt åt helvete.

Redan i romanens inledning klargör Achebe vad som utmärker en tragedi: inga utvägar, ingen försoning, inte ens möjligt självmord. Jag överrumplas av hur berörd jag blir av Obis plågsamma fall. Den fint fåordiga omsorgen om detaljer gör att rummen, människorna, staden, själva tiden lever upp. Det är skrivandets magi. Jag lider verkligen med Obi, sida efter sida — och med hans flickvän, dömd av traditionens makt till evig ensamhet.

Achebe fångar en specifik tid och plats, avkoloniseringens. Men han brottas med modernitetens allmängiltiga konflikter, lika närvarande i Stockholm 2014. Förflyktigandet, frigörelsen — och förlusterna. I förordet noterar Stefan Helgesson att Achebes skrivande aldrig riktigt överlevde hemlandets första stora katastrof: kriget i Biafra. Han tillbringade sina sista år som rullstolsbunden professor i USA. När Chimananda Ngozi Adichie för åtta år sedan fick sitt stora genombrott med en roman om samma krig framhöll hon i varje intervju Achebe som sin ledstjärna. Hon är inte ensam. Hans betydelse blev enorm.

Per Wirtén