Det har nu gått 14 dagar sedan min tredje operation. Näthinnan ligger fortfarande på plats. Varje dag känns som en seger. Men varje dag är också timmar av oro. Det är utmattande stillhet — jag gör ingenting men blir alldeles uttröttad.

Långsamt har jag nu läst klart Andrzej Stasiuks roman Taksim, och den var precis så tungmalande bra som jag hoppats. Två fattiga polacker åker mellan marknader i östra Slovakien och Ungern, nära gränsen till Ukraina,  med begagnade kläder i en bucklig Fiatskåpis. Många kritiker uppfattade den som en tidsskildring från östra Europa — fattigdom, utslagning, nedslitning — och det är ju i vissa avseenden sant. Jag har rest vid två tillfällen i exakt samma trakter. En viktig ort i boken har jag besökt och känner igen stämningen — och myllret av romska barn. Men Stasiuk letar dysterhet. Det är ingen realistisk skildring. Det är en utvald. Sedan min första resa i regionen 1991 har ju allt ryckts upp, och en del ställen börjat likna turistidyller. Man kan fundera över hur han egentligen skildrar fattiga människor från små bergsbyar i Karpaterna. Och hur beskriver han romerna? Jag undrar om Taksim  i viss mån bekräftar en västeuropeisk stereotyp om läget i EU:s östra delar, som inte är riktigt sann.

Taksim är en mer alleuropeisk roman. De kunde lika gärna rest omkrimng i norra Frankrike och Belgien, eller nordvästra Spanien och Portugal, för att inte tala om England. Stasiuk ringar in ett stämningsläge: dimma, avfolkning, en äldre generation som åts upp av den stora omställningen och gled ner i diket.

Men egentligen är Taksim en klassisk saga, väl inlindad i gamla klädtrasor, slitna bildäck och tomma plånböcker. En vacker prinsessa är inlåst (i en husvagn hos ett ambulerande tivoli) av en ond svartklädd furste. En fattig man förälskat sig i henne och försöker befria henna. För att lyckas måste han in i furstens borg vid bergens fot och besegra honom. Lyckas han? Det får man veta på sista sidan. på Taksimtorget efter en lång lång resa genom hällande regn i den utslitna skåpbilen.