I helgen skrev Esref Okumus intressant om Irak på Expressen kultur med slutsatsen att Irak bör upplösas från enhetsstat till federation med tre delar: sunnidelen, shiadelen och det kurdiska norra Irak. Man kan ha en massa invändningar mot det. Var tar t ex landets minoriteter som turkmener och de kristna vägen? En sådan uppdelning skulle med stor säkerhet skapa frihetsinskränkningar för dem och säkert påskynda att deras hela kulturer försvinner från Irak.

I svenska tidningar kan man nu läsa långa texter om 1914. En del skriver t o m om EU:s konstanta kris som ett slags föraning till ett nytt 1914 (rent nonsens, om jag får säga min mening). Samtidigt rullar en faktisk motsvarighet till första världskriget upp i Mellanöstern — ett regionalt storkrig som kan få stora konsekvenser för gränser, kulturer, politik och statsbildningar. Regionens alla stormakter är redan inblandade. Gränsen mellan Syrien och Irak är upphävd.

Jag tror Okomus är för försiktig. Bättre att slå till och omedelbart dela landet i tre helt separata stater. det finns som sagt massor av invändningar. Det kommer bli rörigt och våldsamt. Men jag är rädd att alternativen kan bli ännu värre. Tänk på Jugoslavien. Upplösningen hade blivit mindre brutal om omvärlden omedelbart accepterat att landet delades, där fanns ju dessutom gamla gränser.

Idealet är naturligtvis att olika folk, religioner och språk lever i kosmopolitisk och mångkulturell demokrati. Men nu är läget som det är. Först Saddam Husseins tyranni. Sedan USA:s krig och ockupation. Och nu senast Nuri al-Malikis trångsynta oförmåga, eller ovilja, att skapa ett sammanhållet land. Det återstår inte mycket annat än att dela Irak. Nu. Genom förhandlinmgar. Inte efter år av krig, etniska rensningar, massakrer och våld. Tänk på 1914 – 1918.

Jag vet. Det är inte så enkelt. Vad ska man göra med Isis? Med de revolutionära islamisterna — vår tids Röda Khmerer? Hur ska man skydda människorna i den sunnitiska delen från dom?