Saint-Louis är en stad på Unescos världsarvslista. Den ligger vid Atlantkusten i norra Senegal med hus som påminner om de i amerikanska New Orleans. I de hårt slitna kvarteren finns spår av både slavhandel, fransk kolonialism och kreoliserad kultur. Jag var där några dagar i november 2013.

Varje kväll passerade jag fiskehamnen; en sandstrand där de färgstarka träbåtarna, les pirogues, låg uppdragna omgivna av sopor och kasserade gamla fisknät. Längs vägen stod hundratals lastbilar parkerade beredda att lasta morgondagens fångster. För några år sedan, efter ett nytt fiskeavtal med EU, började spanska trålare tömma havet längs västra Afrika på fisk. För stadens fiskare blev det därför lönsamt att byta fisken mot människor och börja smuggla migranter till Kanarieöarna. Men det var en lång och farlig resa i de enkla träbåtarna. Många förliste och under några år blev farleden ett dödens hav.

Saint-Louis ligger inte bara vid havet, den är också omgiven av floden Senegals delta. Gatorna översvämmas nästan varje år. Om man följer den gamla flodleden uppströms, över savannen och in i grannlandet Mali, ansluter man så småningom till andra, och möjligen ännu farligare vägar till Europa: människosmugglingens rutter genom Sahara.

En dag åt jag lunch i en småstad strax söder om Saint-Louis där husen och gatorna var i helt annat skick. Där fanns trottoarer, prydliga alléer och stora nybyggda villor omgivna av höga murar. Soporna var undanstädade och restaurangen ny. Förklaringen var enkel. De som utvandrat hade i god ordning under många år skickat hem pengar för investeringar i infrastruktur. Den lilla staden ligger på savannen omgiven av baobabträd, men ändå tätt intill de senegalesiska exilenklaverna i Paris och New York.

Saint-Louis är sedan över 200 år präglad av migrationens erfarenheter. Varje dag påminns invånarna om möjligheten, men investeringen är stor och resan osäker. Om åtminstone ett av de vuxna barnen lyckas emigrera blir livsvillkoren bättre för hela familjen: kanske kan man få råd att betala skolavgifterna för de yngre, köpa en begagnad symaskin eller öppna en enkel frisörsalong. Det är en längtan de flesta européer betraktar med skräck.

Utvecklingsekonomen och Afrikaspecialisten Paul Collier skriver i sin omdiskuterade nya bok Exodus att ”Varje individuell exodus är en triumf för den mänskliga viljans, modets och uppfinningsrikedomens förmåga att överlista de byråkratiska barriärer som lagts på plats av de rika och rädda.” Migrationen går inte att stoppa, som en del tror. Den är ett bestående fenomen länder måste lära sig leva med; migration är. Politiken står i viss mån maktlös inför människors beslut att ta stora risker för större frihet och bättre välstånd. Det verkar skapa ett slags politisk neuros i många rika länder.

När jag 2004 träffade den erfarna människosmugglaren Amir Heidari beskrev han situationen med några enkla ord jag aldrig kommer glömma: ”Det är som när vattnet söker sig nya vägar runt hinder i naturen. Om man täpper till en väg så söker sig människor till nya. Det är bara dumheter att tro att strömmen kan stoppas. Det enda som händer är att de som bygger murarna stänger in sig själva. Migranterna kommer alltid hitta öppningar. De beger sig av för att de inte ser andra alternativ.”

Men Paul Collier understryker att migration inte kan få vara bara en fråga om individuella val. Migration är ett fenomen som förändrar hela kontinenter. Enskildas beslut påverkar många andras liv. I likhet med klimatförändringar och fattigdomsbekämpning behöver den därför bli en global fråga där stater, internationella institutioner och politiken tar ansvar — inte nödvändigtvis genom att skapa hinder, men för att försöka reglera och ordna migrationen. Den stora frågan är hur och utifrån vilka värderingar.

Migration är inte bara en enkel fråga om in- och utvandring, men ett helt komplex av olika sammanlänkande fenomen som tvingar fram svåra frågor om gränser, suveränitet och rättigheter. Den länkar samman filosofi, dagspolitik och samhällsmoral. Vem kan till exempel svara på den enkla frågan vad en gräns egentligen är? När jag började intressera mig för femton år sedan var migration en kontroversiell men förhållandevis marginell fråga. Sedan dess har den blivit en av de snabbast växande politikområdena i EU. Forskningen har exploderat. Olika aspekter diskuteras varje dag i nyhetsmedierna och sträcker sig från abstrakt globalpolitik till näraliggande moraliska dilemman.

Varje gång en stor flyktingbåt förliser i Medelhavet och de döda kropparna bärgas, som utanför ön Lampedusa i oktober 2013, ställs konflikterna på sin spets. Antalet migranter som dör längs Europas murar brukar uppskattas kring tre per dygn om man slår ut dem jämnt över året. 2011 uppskattade Europarådets särskilda utredare de döda till dubbelt så många — den värsta noteringen någonsin. Men många européer, även regeringschefer och andra toppolitiker, verkar betrakta kropparna som flyter iland längs kusterna som nödvändigt pris för fortsatt välfärd. Hur kan man stå ut med en sådan slutsats?

Sedan hösten 2011 har migrationsrelaterade frågor radat upp sig som ett elektrifierat pärlband i svensk debatt: Lilla hjärtat, järnrörsmännens syn på svenskhet, figurerna i Disneys julprogram, Reva, tvångsutvisningar av barn som fötts och växt upp i Sverige, Jonas Hassens Kehimiris öppna brev till justitieministern, kravallerna i Husby, bärplockarna i Norrland och de rumänska tiggarna på storstädernas trottoarer.

Migration omges av starka föreställningar, som inte alltid stämmer med verkligheten. Därför finns det anledning att regelbundet påminna sig grundläggande förhållanden. Den upphetsade debatten kan framkalla bilder av hur hela nationer är på drift mellan kontinenterna, men i själva verket är det inte fler än 215 miljoner människor — tre procent av jordens befolkning — som migrerat, det vill säga flyttat till ett annat land. Även om migrationen ökar så är den stora gåtan fortfarande varför så få flyttar. Av de 215 miljonerna är det dessutom endast en mindre del som migrerat från fattiga till rika länder, drygt 70 miljoner. Och bara ungefär sju procent av dem är flyktingar.

Många verkar leva i föreställningen att alla migranter rör sig mot Europa och Nordamerika. I själva verket har länderna runt Persiska viken och i Sydostasien utvecklats till lika starka magneter. Alla vill inte till Europa. Och väldigt få drömmer om Sverige. Många av de som rest norrut från Saint-Louis och andra städer i Västafrika har aldrig siktat i
n sig på Paris eller London, utan haft kuststäderna i Nordafrika som mål, eftersom det även där funnits arbetsmarknader som lockat. Med stigande välstånd i Syd kommer migrationsströmmarna med all sannolikhet bli allt mer utspridda och finfördelade. Gamla utvandrarländer kommer förvandlas till motsatsen: Kina, Sydkorea, Mexiko och Brasilien.

En annan vanlig missuppfattning är att det är de fattigaste som utvandrar. Men trots att ”de som lämnar fattiga länder har mest att vinna på att utvandra är de paradoxalt nog de minst rörliga,” konstaterade FN:s utvecklingsorgan UNDP i sin Human Development Report från 2009, Overcoming Barriers, med temat global migration. Afrika är den kontinent som är minst påverkad av migration, bara tre procent av alla afrikaner har utvandrat. Fattigdom låser in människor och är ett hinder för migration. De riktigt fattiga har helt enkelt inte de redskap och resurser som krävs. I stället är ökad utvandring direkt kopplad till välståndsökningar; det är när fattiga människor får det bättre, men ännu inte tillräckligt bra, som de flyttar. Den växande migrationen kan därför delvis förklaras med de senaste decenniernas framgångsrika fattigdomsbekämpning. I samma rapport summerade UNDP migrationens orsaker som stigande välstånd i fattiga länder i kombination med växande global ojämlikhet och billigare kommunikationer.

För elva år sedan tillsatte FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan en särskild kommission för de internationella migrationsfrågorna. Svensken Jan O Karlsson var en av två ordföranden. I deras rapport, som kom 2005, konstaterade de att migration var en globalpolitisk fråga och ett gemensamt ansvar. Deras ambition var att ge frågan en egen plats i FN-systemet där regler och möjligheter kunde förhandlas, men USA sade blankt nej till sådana förslag. Man brukar säga att migrationsfrågorna behöver demokratiseras. Behovet är kvar, men den rika världen fortsätter bromsa. Inga EU-länder har ännu ens skrivit under FN:s konvention för migrantarbetares rättigheter.

Paul Collier identifierar enkelt de tre parter som en internationell migrationspolitik behöver ta hänsyn till: migranterna, invandrarländerna och utvandrarländerna. De kan verka självklara, men den europeiska debatten är trots det ensidigt upptagen med invandringens betydelse för endast en part; de egna länderna.

Vad händer om man i stället börjar se migrationsfrågans konsekvenserna för alla tre inblandade parter?

1. Invandrarländerna. I EU:s medlemsländer har diskussionen varit upptagen med konsekvenserna på arbetsmarknaden och för välfärdskostnaderna. Hur påverkas löner, arbetslöshet och skattenivåer?

De allra flesta empiriska studier verkar dra slutsatsen att de senaste årens invandring inte påverkat lönenivåerna mer än mycket marginellt. Brittiska studier visat att de med allra lägst löner i viss mån påverkats negativt. Men 2010 kom en ganska uppseendeväckande undersökning gjord av den välrenommerade belgiska forskaren Frédéric Docquier och två av hans kollegor. De kunde visa att den genomsnittliga effekten för EU-länderna var entydigt positiv. Invandring innebar att lönenivåerna för de infödda pressades upp och att ojämlikheten minskade. Sverige tillhörde de länder i studien där de positiva effekterna märktes även i ett kort tidsperspektiv. De jämförde med utvandringens konsekvenser: ”Invandringen förbättrade i allmänhet inkomstfördelningen i Europas länder, samtidigt som utvandringen gjorde den sämre.” EU:s regeringar borde egentligen intressera sig mer för varför människor lämnar deras länder än oroa sig över invandringen.

Det verkar också svårt att bevisa det absolut vanligaste argumentet mot invandring: att den ökar arbetslösheten bland den infödda befolkningen. I sin rapport från 2009 konstaterade UNDP: ”Detaljstudier har inte kunnat etablera systemiska samband mellan invandring och arbetslöshet.” Migranterna utgör en stor andel av de arbetslösa, men deras närvaro har inte orsakat arbetslöshetens nivåer.

De empiriska studier som börjat komma är helt enkelt fulla av överraskningar. Sommaren 2013 publicerade OECD en stor rapport som undersökte om invandringen varit en kostnad — som den politiska debatten nästan alltid tar för givet — eller en bra affär för OECD-ländernas offentliga finanser. Många blev förvånade av svaret: att intäkterna var större än kostnaderna. De invandrade bidrog till OECD-ländernas statsbudgetar med i genomsnitt drygt 25 000 kronor per hushåll och år. Sverige låg nära genomsnittet. I en intervju i New York Times kommenterade Jean-Christophe Dumont som var ansvarig för rapporten: ”Invandrade bidrar mer med skatter och andra samhällsinsatser än de kostar i individuella bidrag. [ … ] Den allmänna uppfattningen är att de tar mer än de bidrar med, men så är inte fallet.” (NY Times 13/6 2013). Rapporten bekräftade tidigare uppgifter som visat att Storbritannien skulle tvingats höja skatterna, eller skära ner i välfärden, om invandringen varit lägre under de senaste decennierna.

Höga kostnader för vård, omsorg och olika välfärdsbidrag är på samma vis viktigt argument när konservativa regeringar i EU, främst Storbritannien, vill begränsa den fria rörligheten. Argumenten brukar förpackas i begreppet ”social turism”. Även om förvånansvärt få EU-medborgare flyttar mellan medlemsländerna så har migrationen ändå fördubblats under de senaste tio åren till 2,6 procent av unionens totala befolkning. Men i höstas presenterade EU-kommissionen en stor undersökning som borde få kritiken att tystna. I rapportens slutsatser kunde man läsa att ”i genomsnitt är det mer sannolikt att EU-migranter är i sysselsättning än att de infödda är det” och att migranterna inte är ”mer intensiva” användare av välfärdstjänster än andra. Kostnaderna är helt enkelt på fotnotsnivå.

Men Paul Collier pekar i sin bok på problem som är svåra att mäta. Invandringen motiveras ofta med att den fyller hål på arbetsmarknaden. Men vad händer om det blir enklare att importera löntagare än att vidareutbilda de som redan finns i landet, undrar han. Det som är kortsiktigt bra för näringslivet — den öppna dörren — är inte nödvändigtvis alltid bra för lågutbildade med låga löner, som ofta själva invandrat. Många högerliberaler driver krav på friare invandring med baktanken att den ska försvaga fackföreningarna och långsiktigt sänka lägstalönerna.

2. Utvandrarländerna. Frågan om hur utvandring av högutbildade påverkar fattiga länder, så kallad brain-drain, är enormt omstridd och saknar entydigt svar. Ofta används Haiti, som förlorat drygt 75 procent av den högutbildade befolkningen till andra länder, som exempel
på hur utvandring utarmar. Men även andra små, fattiga länder med kleptokratiska regimer har förskräckliga siffror på utvandring av läkare, ingenjörer, ekonomer och andra akademiker. Med utvandringen försvinner ”den medelklass som väljer ”ballots not bullets” (val i stället för våld) för att förändra samhället, och som är en förutsättning för att en demokratisk rättstat ska kunna växa fram,” skriver statsvetaren Lisa Pelling i en diskussion om olika forskningsresultat.

Brain-drain är ett reellt problem, men inte alltid så enkelt som man kan tro. En känd brittisk forskare, Michael Clemens, upptäckte för några år sedan att många läkare och sjuksköterskor i exil inte alls inneburit sämre tillgång till hälsovård i de 53 afrikanska länder han undersökte. Det ledde andra till att börja fundera kring migrationens dynamiska effekter. Möjligheten att utvandra skapar hopp och utvecklar energi. Den verkar öka unga människors motivering att studera, eftersom en examen ger förtur i det stora migrationslotteriet. Några lyckas men de flesta blir kvar, och i slutändan har landets utbildningsnivå höjts.

I  Foreign Affairs (1/2014) kritiserar Clemens det sätt på vilket exemplet Haiti används. Det finns nämligen inga bevis ”att landets ekonomi skulle moderniseras om utbildade invånare blev tvingade att stanna där, mot sin vilja, på grund av andra länders invandringsbarriärer”. Brain-drain kan inte förstås som orsak till att länder förslummas — men som ett symptom och en konsekvens. Att hindra utvandringen av högutbildade gör bara läget ännu värre, menar Clemens. Det är en frihetsinskränkning som framkallar känslan att fängelseportarna definitivt slår igen.

När uppgifterna om hur mycket pengar de som utvandrat skickade tillbaka till sina fattiga hemländer — så kallade remitteringar — blev kända i början av 00-talet väckte de sensation. Världsbanken uppskattar nu remitteringarna till ofattbara 410 miljarder dollar; fyra gånger mer än det totala biståndet och lika mycket som utländska direktinvesteringar. Det är inte ovanligt att migrantarbetare skickar hem mellan 20 och 30 procent av sina inkomster, med senegaleser i Spanien som möjliga innehavare av världsrekordet med ungefär 50 procent. För många utvandrarländer innebär det en dryg tiondel av deras totala inkomster. Pengarna går direkt till privat konsumtion, men också till gemensamma investeringar på bynivå. De fastnar inte hos korrumperade statstjänstemän eller i byråkratiska labyrinter. Lisa Pelling kallar migrantarbetarna i Europa för ”EU:s viktigaste biståndsarbetare”. En av de första studierna av de här transnationella kommunikationslederna — för pengar, människor, idéer och kunskaper — kom 2001, The Transnational Villagers, där antropologen Peggy Levitt följde familjer som levde i både Dominikanska republiken och Boston. Den är fortfarande en läsvärd tankeställare om hur det man brukar kalla ”globalisering underifrån” fungerar med migranter som vägröjare. I dag finns många liknande studier. I en visades hur senegaleser i exil aktivt påverkade och mobiliserade de som levde kvar i hemlandet att i valet 2012 välja bort den sittande, korrupta och försoffade, presidenten.

Hela detta sammansatta komplex av ofta oväntade forskningsresultat fick UNDP att i sin Human Development Report 2009, utifrån ett utvecklingspolitiskt perspektiv, dra slutsatsen att migration bör underlättas och inte hindras. Av samma orsaker började EU-kommissionen och Europaparlamentet inta mer positiva attityder i mitten av 2000-talet. Den svenska migrationsministern Tobias Billström blev en av de tydligaste förespråkarna för förändringen. Men de flesta medlemsländerna fortsatte ändå bromsa.

Under 00-talets diskussioner blev ”cirkulär migration” ett enormt populärt begrepp. Forskare hade upptäckt att höga gränshinder också innebar att de som lyckats korsa dem, ibland med livet som insats, sedan absolut inte ville återvända till sina hemländer. Först stängdes de ute, sedan stängdes de in. Ambitionen blev att människor skulle kunna röra sig fram och tillbaka över EU:s yttre gränser med olika slags tillfälliga arbetstillstånd. Under ett seminarium Arenagruppen arrangerade 2009 formulerade Billström visionen om ett Medelhav där båtar for fram och tillbaka med migranter som kunde resa öppet, med klara papper, för att jobba på olika sidor av innanhavet. Men förespråkarna hade ofta ett förenklat och instrumentellt synsätt som utgick ensidigt från arbetskraftsbehov i Europa. I praktiken blev cirkulär migration kodord för drömmar om ett nytt hyperflexibelt system för gästarbetare. Begreppet förlorade sin glans när forskare började påpeka att fungerande cirkulär migration förutsätter social trygghet, rättigheter på arbetsmarknaden och permanenta uppehållstillstånd.

3. Migranterna. En av de sista sommardagarna 2006 vandrade jag ut över Morecambe Bay, en väldig havsbukt i nordvästra England. Vid ebb töms den helt på vatten och förvandlas till en fuktig sandöken. Men bukten är förrädisk mark och när havet vänder till flod kommer saltvattnet med oanad hastighet. För att korsa den till fots, som tar flera timmar, behöver man en lokal guide som kan läsa sanden och strömmarna. Mitt ute på sandbädden är det lätt att helt förlora orienteringsförmågan.

Jag hade åkt till Morecambe för att se den sandbank där 21 kinesiska migrantarbetare drunknat, när de plockat hjärtmusslor en kall och stormig februarinatt 2004. Ingen med lokalkännedom gick ut över den torrlagda bukten en sådan natt, men kineserna tvingades ändå ut av sin uppdragsgivare. När floden kom, snabbt och starkt, omringades de av havsvatten och drunknade.

Deras död utvecklades till ett av Storbritanniens största rättsfall någonsin. Några månader innan jag kom dit hade deras uppdragsgivare, som suttit i en minibuss ovanför bukten hela natten, dömts till 16 års fängelse. ”Jag gillar varken kyla eller vatten,” hade han sagt i domstolen. Men mest av allt hade deras död öppnat en springa in till en fördold värld av rättslösa migranter; några infångade i tvångsarbete, andra hårt exploaterade. De lever på isolerade öar, omgivna av välfärdssamhället men uteslutna från det — även i Sverige.

Jag kommer aldrig glömma min vandring över Morecambe Bay. Vi korsade flodbäddar med vatten över knäna, duggregnet kom horisontellt och diset verkade stiga upp ur sanden. Efter någon timma stod vi där de drunknat. Jag grävde fram en hjärtmussla ur sanden. Den smakade hav och kyla. Under några år hade jag den liggande på mitt skrivbord.

Situationen för migranter utan dokument, så kallade papperslösa, har blivit en politisk fråga som engagerar människor över hela Europa. Ingen vet hur många de är, men vanliga
uppskattningar brukar vara åtta eller nio miljoner i EU — ett helt Sverige, mörklagt och utspritt över kontinenten. De arbetar mer än några andra. De gör allt för att leva upp till arbetslinjens stränga normer, men har ändå begränsade rättigheter och är varje dag rädda för att upptäckas av polisen och utvisas. En papperslös går aldrig mot röd gubbe, rör sig försiktigt och undviker tunnelbanan.

De kinesiska musselplockarna hade arbetstillstånd. Det gjorde deras öde ännu mer tankeväckande. De befann sig i den gråzon av osäkra villkor där en del migrantarbetare hamnar: utsatta och okunniga om sina rättigheter, helt beroende av arbetsgivare och mellanhänder. I Sverige uppenbaras deras villkor varje sommar i samband med bärplockningssäsongen. Men ännu värre vittnesmål kommer regelbundet från bland andra lantarbetare i Italien och hembiträden i Storbritannien. I några fall påminner villkoren om modernt slaveri. Genom romaner, filmer och journalistik påminns européer hela tiden om övergreppen. Ingen kan längre blunda bort dem. Den exploaterade migranten har blivit en europeisk gestalt. Men hen riskerar att skymma alla andra migranter och förvandla dem till förenklade offergestalter. De som tvingats in i gråzonen är bara en minoritet. För de allra flesta är migrationen ett språng till säkrare villkor, högre löner, större social trygghet och bättre levnadsstandard. Jämfört med de infödda blir de ofta diskriminerade, rasifierade och betraktade som andraklassens medborgare. Men det är ändå de invandrade som är den globala migrationens största vinnare.

I Sverige är situationen speciell eftersom en så stor andel av de invandrade kommit som asylsökande flyktingar. En del har svåra trauman bakom sig. Andra har lämnat privilegierade medelklassliv och statusyrken. Flykten till Sverige kan ha inneburit en räddning till frihet, men samtidigt en klassresa nedåt.

Att kunna utvandra, att korsa hav, floder och landgränser, är en livlina för miljoner människor. Alla utnyttjar den inte, men bara att den finns där gör skillnad. De som lyckas borde uppfattas som förebilder för alla: deras mod, vilja och förhoppningar.

De tre parter Paul Collier pekade ut verkar alltså vinna, eller i varje fall inte förlora, på migrationen. De flesta problem går att åtgärda: montera ner farliga gränsmurar, bevaka migranters rättigheter, upprätthålla ordning och reda på arbetsmarknaden och förstärka fördelningspolitiken — egentligen en klassisk socialdemokratisk politik. Ändå skapar migrationspolitiken kalabalik. Gapet mellan ny kunskap och gamla föreställningar går djupt.

Orsaken till att Paul Colliers Exodus blivit omstridd är inte slutsatsen att invandringen hittills varit bra för Europa, men hans oväntat alarmistiska varningar för att den i framtiden ska öka helt okontrollerat. Den balans han tycker sig se är hotad. Han försvarar därför skärpta gränskontroller, hårdare villkor och är skeptisk till den fria rörligheten i EU. Hans argument är inte i första hand ekonomiska eller välfärdspolitiska, men kulturella. Han finner dem hos den kända amerikanska statsvetaren Robert Putnam.

Utgångspunkten för Putnams hela forskning är att fungerande demokrati förutsätter ömsesidig tillit mellan människor. Den uppstår inte genom stora reformer, men i små sammanhang där organiserade människor möts: i kyrkor, föreningar och bowlinghallar. En välfärdsstat upphör att fungera om tilliten går förlorad. I en uppmärksammad studie av amerikanska samhällen drog han slutsatsen att mångkulturella miljöer undergräver tilliten, inte bara mellan olika gemenskaper utan också inom dem. Collier tar den ytterligare ett steg och skriver att ”invandring minskar den infödda befolkningens sociala kapital”. Den hotar fördelningspolitikens grundläggande solidaritet, eftersom människor från olika kulturer misstror varandra. Han översätter Putnams amerikanska gemenskapsbegrepp (”community”) till den nationalistiska föreställningen att länder behöver behålla någon form av kulturell, men inte nödvändigtvis etnisk, homogenitet för att fungera. Om invandringen tillåts bli större än hittills kommer samhället sprängas upp i små fragment där olika grupper lever parallella i stället för gemensamma liv.

Robert Putnams pessimistiska slutsatser har ifrågasatts av andra forskare. Situationen i europeiska städer är annorlunda än i amerikanska. Livsmönster, samförstånd och mångfald är mer komplicerat sammantvinnade. Ömsesidig tillit skapas även i mångkulturella stadsdelar där de flesta har så kallad invandrarbakgrund. En amerikansk historia av ärr efter slaveri och rasism kan inte automatiskt appliceras på en modern om europeisk invandring.

Paul Colliers ambivalens inför invandringen speglar väl de värdekonservativa vågor som nu slår in över Europa, med den brittiska premiärministern David Cameron som typisk företrädare. Exodus har fått kritik från migrationsforskare, men uppskattats av politiker och kolumnister. Själv ser han den som ett försök att finna en samlande och balanserad ståndpunkt bortom debattens fastlåsta positioner. Det är möjligt att han har rätt i påståendet att invandringen har varit bra men kan utvecklas till en katastrof. Det kan ingen riktigt veta. Många har förutspått samma sak tidigare, ända sedan början av 1960-talet, men alltid fått fel.

Putnamperspektivet fungerar som hållbar förklaring till många européers rädsla för invandring. Den bekräftar deras vardagliga upplevelser, även när forskare drar andra slutsatser. I en fungerande demokrati ger deras oro  — oavsett om den är befogad eller inte — omedelbart utslag. En växande minoritet av européerna röstar nu för stängda gränser, helst utan andra undantag än de själva. Men Colliers hållning erbjuder också en bekväm bakväg ur en besvärlig politisk situation: med den kan man både distansera sig från Sverigedemokraterna, och ansluta sig till deras synsätt. En helt annan slutsats är att inte betrakta invandringens omfattning som det stora problemet, utan hur den bäddas in i samhället. Det är mycket sannolikt att migrationen fortsätter öka med växande välstånd i Syd. Möjligheterna att hindra den är begränsade. Utmaningen är därför att få samhällen att fungera i samklang med den.

Men Collier lyckas ändå identifiera migrationsfrågans två europeiska smärtpunkter. Den kulturella nervositeten: Går det att leva i samhällen där gränserna flyter och mellanmänskliga olikheter samtidigt accentueras? Och den politiska nervositeten inför känslan att gamla grundfundament ifrågasätts: 1900-talets demokratier har vilat på principen om väl avgränsade territorier för samlade politiska gemenskaper (polities). Den globala migrationen ifrågasätter nu samma grund. Individue
lla rättigheter verkar hamna i konflikt med demokratins traditionella organisationsform.

Man kan säga att Paul Collier väljer de kulturbestämda gemenskaperna före de enskilda människorna. På så vis ligger han antagligen i samklang med samtidens europeiska opinioner. Den svenska socialantropologen Shahram Khosravi gör i en artikel i Bang (4/2013) ett helt annat vägval. Han tillhörde de första forskarna som undersökte de papperslösa situation i Sverige och i boken ’Illegal’ Traveller vidgade han perspektivet till den globala migrationens villkor, berättade om sin egen dramatiska resa till Sverige och hur han sedan blev ett av Lasermannens offer. I artikeln tar han ställning för en värld befriad från gränser som lockande utopi: ”Gränser inskränker inte rörlighet, de inskränker rättigheter. Problemet är inte migranterna, det är gränserna. Gränserna diskriminerar. Gränserna dödar. Gränserna bevarar och reproducerar sociala ojämlikheter och globala orättvisor. [ … ] Den egentliga illussionen är tron att vi kan behålla vår nuvarande gränsordning och samtidigt respektera mänskliga och medborgerliga rättigheter.” Hans artikel är ett exempel på hur migrationsfrågan fått rättighetsliberaler och socialister att återigen förenas i ett projekt som gör de privilegierade (som den här gången är de med pass och papper i rika länder) nervösa. Förra sekelskiftets krav på rösträtt för alla har uppdaterats till rörelsefrihet för alla. Den gamla utopin om det klasslösa samhället har ersatts av en om den gränslösa världen.

Paul Collier har rätt att migrationsfrågan är en samhällsfråga där olika parters intressen måste vägas samman. Den helt öppna dörrens politik är inte alltid den bästa. Han har också rätt att det är en demokratifråga, men missar samtidigt demokratins former och villkor: vilka röster ska vägas in och hur ska det ske? I dag fattas besluten, i stort sett, ensidigt av en part: befolkningen i invandringsländerna. Det är inte de invandringsfientligas röster som marginaliseras — det är migranternas.

Shahram Khosravi har rätt när han pekar ut riktningen för en politik som strävar efter människans befrielse, efter en där allas mänskliga rättigheter är viktigare än de avgränsade medborgerliga rättigheterna. Men den som tror att en värld med öppna gränser är möjlig under vår livstid har fångats av verklighetsflyktens skönhet. Vi är fångar i en politisk ordning där demokratin fortfarande förutsätter gränser. Det är en smärtsam begränsning, men en realitet.

I dagspolitiken bör uppgiften därför vara att minimera gränsernas omedelbara skadeverkningar. En migrationspolitik som dödar människor, eller förpassar dem in i rättslösa gråzoner, är inte moraliskt hållbar. En positiv hållning till migrationen har forskningen på sin sida och innebär en pragmatisk anpassning till hur verkligheten ser ut. Europas socialdemokrater bör se till att politiken rör sig mot en horisontlinje där människor är fria att bo, leva och arbeta där de vill. Men vägen dit är de många små stegens. Här följer tio förslag.

• Skriv under FN:s konvention för migrantarbetares rättigheter med symbolpolitiskt eftertryck.

• Försvara den fria rörligheten i EU. Det är en rättighet där frihet och solidaritet sammanfaller.

• Arbeta för en radikal samordning av EU:s flyktingmottagning under akuta kriser i närområdet, till exempel kriget i Syrien, så att flyktingarna sprids solidariskt över hela unionen.

• Arbeta internationellt för en demokratisering av migrationspolitiken, så att alla inblandade parter får lika starka röster.

• De svenska reglerna för så kallad arbetskraftsinvandring behöver kompletteras med skarpare kontroller. Låt staten finansiera en fältverksamhet där fackföreningsrörelsen tar ansvar för att bevaka migrantarbetares rättigheter. Näringslivet vill ha öppna gränser, arbetarrörelsen vill ha ordning och reda. Det behöver inte finnas någon konflikt.

• Sätt som välfärdspolitiskt mål att ingen infödd ska behöva uppleva invandringen som ett hot mot den egna materiella tryggheten. Tillsätt en utredning som ser över hur de olika välfärds- och fördelningspolitiska systemen kan anpassas bättre till en verklighet präglad av invandring.

• Återkommande stora regulariseringsprocesser där papperslösa kan ansöka om uppehållstillstånd är ingen bra form. Det vore bättre att hitta fungerande fasta regler. Man kan tänka sig att en person som kan visa att hen levt i Sverige utan tillstånd i kanske sex år automatiskt får möjlighet att söka permanent uppehållstillstånd. Paul Collier föreslår att de som lyckas smuggla sig in i ett land omedelbart ska kunna få ett slags gästarbetarstatus, för att efter några år kunna söka permanenta papper. Ett samhälle behöver erbjuda något slags hopp även för den som tagit sig in utan tillstånd eller gömt sig efter en asylprocess. Att spåra upp och utvisa dem blir extremt dyrt och är i praktiken omöjligt. Att det finns stora grupper av rättslösa är varken bra för dem själva eller för resten av samhället; det är helt enkelt ohållbart.

• Under 1970- och 80-talen företrädde socialdemokraterna en syn på medborgarskapet som brukar kallas bosättningsprincipen. Den innebar att det skulle vara enkelt att få medborgarskap och att även de utan skulle ha stora rättigheter. Grundprincipen var att alla som bor i Sverige ska betraktas som svenskar och därmed ha rättigheter. Det är ett synsätt som kan spåras ända tillbaka till Per Albin Hanssons folkhemstal. Men de senaste decennierna har det övergivits. Nu har verkligheten hunnit ikapp det. Bosättningsprincipen är perfekt i ett land präglat av invandring. En socialdemokratisk justitieminister borde omedelbart tillsätta en utredning om hur medborgarskapstanken kan uppdateras. Man kan börja med att pröva tanken att de med uppehållstillstånd för rösträtt även i riksdagsvalen. Och sedan följa upp med förslaget att alla som föds i Sverige, oavsett föräldrarnas status, utan undantag erbjuds medborgarskap — den amerikanska modellen.

• Att underlätta remitteringarna borde bli en prioriterad fråga för en socialdemokratisk biståndsminister.

• Arbeta i EU för en migrationspolitik som sänker trösklarna och gör gränspolitiken mer human. Ambitionen måste vara en nolltolerans mot dödsfall vid EU:s yttre murar.

Litteraturlista:

 

”A Fact Finding Analysis on the Impact on the Member States Social Security Systems of the Entitlements of Non-active Intra-EU Migrants to Special Non-contributory Cash Benefits and Healthcare Granted on the Basis of Residence”. DG Employment, Social Affairs and Inclusion, EU-commission, October 2
013.

Pieter Bevelander, Christian Fernandéz & Anders Hellström (red): Vägar till medborgarskap? (Arkiv, Lund, 2011).

Michael Clemens: ”Do visas kill? Health Effects of African Health Professional Emigration”. Working Paper 114, Center for Global Development, 2007.

Michael Clemens & Justin Sandefur: ”Let the People Go” i Foreign Affairs (1/2014).

Paul Collier: Exodus. Immigration and Multiculturalism in the 21st Century. (Allen Lane, London, 2013).

Frédéric Docquier, Calar Özden & Giovanni Peri: ”The Wage Effects of Immigration and Emigration”. Working Paper, 2010, NBER, Washington.

Shahram Khosravi: ’Illegal’ Traveller — An Auto-Ethnography of Borders. (Palgrave Macmillan, London 2010).

Shahram Khosravi: ”En värld utan gränser är möjlig”. (Bang 4/2013).

Philippe Legrain: Immigrants. Your Country Needs Them. (Little Brown, London, 2007).

Peggy Levitt: The Transnational Villagers. (University of California Press, Berkeley, 2001).

”Migration in an Interconnected World: New Directions for Action”. Report of the Global Commission on International Migration. October 2005.

”Overcoming Barriers”. Human Development Report 2009. UNDP.

Lisa Pelling: ”Migration och utveckling” i Engelbrekt/Oxelheim/Persson (red): Arbetslöshet, migration och nationalism. (Santérus, Stockholm, 2012).

Ali Rattansi: Multiculturalism. A Very Short Introduction. (Oxford University Press, 2011).

Per Wirtén: Kosmopolitik nu! (Tankekraft, Stockholkm, 2009).