Bortblåst patos

Polacken Czeslaw Milosz undersökning av författaren i de totalitära systemen, Själar i fångenskap, kom ut 1953. Han hade nyligen gått i exil i Paris och vågade skriva öppet. Den blev en hållbar dissidentklassiker. Jag läser den samtidigt som det rullar omkring en diskussion om litteraturkritikens förlorade status på svenska kultursidor.

På första sida skrev Milosz om hur filosofiska texter under 1900-talet börjat avgöra människors öden. Pamfletter, manifest och megaböcker förklarades och tolkades in i minsta detalj. Utgången av intellektuella tvister kunde bli avgörande för hur människor "skulle arbeta, om de skulle kunna skaffa sig uppehälle och på vilket sätt de skulle inrätta sitt privatliv". Hela samhällsöden kunde bestämmas av en knippe texter — i både Öst, Väst och Syd. De intellektuellas roll som uttolkare, kritiker och domare blev oundgänglig. Deras status steg. De blev ideologiernas ingenjörer.

I dag har en rad stapeldiagram — eller en Laffertykurva — mer avgörande betydelse än teoretiskt snillrika ideologimanifest för samhällens vägval. Texten har avmagnetiserats. Ideologierna förändrats från exakta tolkningar till allmän livshållning. Böckernas status verkar minska i samma takt som hyllmetrarna växer, oavsett om det är politisk filosofi eller romaner.

När kulturpersonligheter porträtteras kan de ofta glänsa med intresse för film, tevedramatik och fotokonst. Men på frågan vilken bok de läser bemödar de sig inte ens att bluffa fram namn som Clarice Lispector eller W.G. Sebald som vinnande markörer. De nöjer sig med sedvanliga storsäljare. Litteratur plussar inte på redan hög status. Kontrasten till Milosz 1950-tal är stark.

Victor Malm och Nils Forsberg har helt rätt att debatten om litteraturkritiken inte bör föras med backspegeln som normerande utgångspunkt. Deras invändningar öppnade samtalet i mer intressant riktning. Kultursidorna var inte bättre förr. Redan Virginia Woolf beklagade sig över kritikens förfall: kortare texter, lägre krav och sämre arvoden.

Men samtidigt har något hänt med kritiken. Den framstår som den stora förloraren i kultursidornas omvandling. Det är som att litteraturkritikernas självtillit och synbara patos blåst bort. Kvar är en rätt vilsen håglöshet — och usla arbetsvillkor.

De senaste två decennierna har många efterlyst "de intellektuella auktoriteterma" i debatten. Men är det inte skönt att slippa dom? Diskussionerna om samhälle, moral och konst är i dag mer utspritt demokratiska än någonsin. Ingen behöver längre nervöst vänta in åsikten från motsvarigheter till Jan Myrdal eller Herbert Tingsten.

Jag tror det finns samband mellan sommarens kritikdebatt och den mer långdragna om de intellektuellas bortfall. När Nils Forsberg skulle exemplifiera hur kultursidorna förändrats använde han inte exempel från hur romaner och poesi behandlas, utan i stället de engagerade samhällsfilosofernas ställning. Båda diskussionerna handlar väl egentligen om svårigheten att hitta rätt roll och skrivsätt i en epok då boken tappat sin makt över oss? Om författaren heter Jürgen Habermas eller Sara Stridsberg verkar spela mindre roll.

Situationen är motsägelsefull. Vi surfar över havsdyningar av text. För enskilda läsare kan en bok bli livsavgörande. Men i samhällsdebatten passerar de — romaner såväl som politisk filosofi — som en stor trög massa. Är det en förlust? Jag är inte säker. Man glömmer att Milosz ord om böckernas politiska makt var ett försök att förstå diktaturernas lockelse och förklara mänskligt lidande. Texternas makt var farlig och svårbegriplig. "Endast få förstod orsakerna till denna allmänna giltighet och vad den skulle leda till."

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s