För tio år sedan var det bara en handfull specialister som kände till belgaren Paul Otlets märkliga passioner och projekt. Men nu hörs trampet från forskare och journalister som vill berätta hans historia. De kommer från alla håll. Det börjar redan bli svårt att skilja mellan hype och realitet.

Förenklat kan man säga att han redan på 1890-talet utvecklade ett sökverktyg för all kunskap — ett slags predigitalt Google — och senare också beskrev ett fungerande Internet.

I januari åkte jag till den lilla belgiska staden Mons där man nu restaurerar det som finns kvar av Otlets enorma samlingar. För någon månad sedan kom Alex Wrights bok Cataloging the World, den första engelskspråkigt populärvetenskapliga biografin. Och nästa år öppnas ett nyrenoverat och utökat museum. Det jag fann i Mons var förbluffande.

Paul Otlet ansåg att kunskap befriar. Om all information kan sorteras och göras tillgänglig för alla öppnas gränsen till den eviga freden. Passagen kan då ske lika omärkligt som det lätta vinddraget när man vänder blad i en bok.

1895 grundade han därför Internationella bibliografiska institutet i Bryssel. Han arbetade tillsammans med den socialistiska politikern Henri La Fontaine, som senare fick Nobels fredspris. Deras projekt var grandiost. Allt som publicerats skulle noteras och klassificeras på små indexkort, som sedan sorterades in i kortlådor; precis som bibliotekskatalogerna innan de digitaliserades. Indexkorten fungerade som ett slags länkar.

De skapade ett eget klassifikationssystem, som fortfarande används på bibliotek i många länder, för att klara sorteringsarbetet. Otlet skrev att bibliografin — indexkorten — både ackumulerade och transformerade kunskap. Genom att göra allt tillgängligt skulle ny kunskap uppstå; nästan av sig självt som om kunskapsmaskinen de skapade var en organism. Han lät som 2010-talets nätsvärmare. De talade om "hypertext". Han beskrev det som "hyperdokumentation".

Institutet fick plats i ett pampigt hus i Bryssel, Palais Mondial — Världspalatset. Salarna fylldes med ett "Världsmuseum" av ny typ, en hyllning till det tidiga 1900-talets globalisering och teknikrevolution. I huset inrättades också en centralorganisation för alla nya världsorganisationer, dåtidens NGO:s, och där hölls så småningom den antikoloniala Panafrikanska kongressen. I palatsets mitt låg hjärtat: det bibliografiska institutets enorma kortregister. Som mest hade det 16 miljoner indexkort. De fungerade som sökord i ett snigelpostbaserat Google. Forskare skrev för att få veta vad som publicerats om till exempel igelkottar. I arkivet i Mons finns fotografier på hur kvinnor i vit blus och lång kjol sedan sökte i lådorna.

Mikrofilmen hade uppfunnits på 1800-talet. Ingen visste vad den skulle användas till. Men Paul Otlet insåg hur perfekt den var för att lagra mycket information på liten yta. Han anpassade tekniken till det "mikrofotografiska biblioteket" där allt skulle kunna samlas och sorteras: böcker, tidningar, vykort, affischer, fotografier, offentliga dokument och annat.

Allt verkade rulla Otlets och La Fontaines väg. Pengarna kom in. Intresset ökade. Projekten växte. De kallade helheten Mundaneum. Varje enskild idé var inbäddad i en större om internationalism, pacifism och socialism. Deras stora bibliografi bröt helt med dåtidens strävan att trolla fram nationella kulturer och institutioner — typ Kungliga biblioteket och Nordiska museet i Stockholm. De arbetade i stället för en överstatlig kosmopolitik "i hela världens intresse, som om den bestod av en enda nation ovanför alla individuella nationer".

1914 förändrade allt. Kriget rubbade inte Otlets värderingar, men de flesta nya projekt strandade och de gamla tappade tempo. Han engagerade sig i planerna för Nationernas förbund och (återigen) världsfred. Tillsammans med arkitekten Le Corbusier presenterade han 1927 en storslagen modell för Cité Mondial — en Världsstad i anslutning till NF — med bibliotek, den stora bibliografin, museum, universitet och konferenscentrum för alla NGO:s. Den skulle vara internationalismens och fredens intellektuella huvudstad och frizon. Alex Wright skriver att Cité Mondial var nära att förverkligas, men raderades av nästa chock: börskraschen 1929. Därefter började Otlet vandra ut i marginalen som stukad äldre excentriker med glosögon och skägg.

I arkivet i Mons bläddrade jag i små högar av dokument. På gården utanför pågick byggarbeten. Ett envist spett slog mot sten som en klockas metalliska knäppanden.

Pappren var spröda och fuktskadade. Gamla häftklamrar spred rostfläckar i hörnen. Jag fann protokoll från glömda fredskongresser och planer för mer rättvisa världsordningar. Några uttryck återkom, som Gouvernement Mondial och Juridiction Mondial. Där fanns ett danskt upprop för Europas förenta stater som några ledande svenska socialdemokrater och vetenskapsmän ställt sig bakom. Allt sammans kändes rörande.

Under den tyska ockupationen slogs Otlets livsverk slutligen sönder. Det mesta lastades på tåg till Berlin och försvann. Han avled 1944 och efter kriget spreds resten, nerpackat i kartonger, över hela Bryssel. Några hamnade i ett olåst kyffe på en tunnelbanestation. Ibland virvlade dokument ut över perrongen och in i tunnlarna.

Men 1968 började en ensam forskare, australiensaren Boyd Rayward, ställa envisa frågor. Man återfann så småningom nästan alla indexkort, sökmaskinens hjärta, och sex kilometer arkivmaterial. 1996 började räddningsarbetet i Mons. Det nya muséet är till stor del finansierat av Google, som längtar efter bättre relationer med EU-kommissionen.

Åren före andra världskriget summerade Paul Otlet sina erfarenheter och idéer i några böcker. De är på väg mot ett slags klassikerstatus, i synnerhet Traité de documentation där han nyktert och sakligt åskådliggjorde ett framtida Internet. När jag i Mons fick se originalen till bokens illustrationer tappade jag hakan: personer arbetar framför bildskärmar som är uppkopplade med telekablar till ett stort multimediabibliotek. Han beskrev skrämmande pricksäkert mina nutida arbetsverktyg; hur jag snabbt kan läsa texter från avlägsna platser, lyssna till tal och musik, se film och ha olika fönster öppna samtidigt. Han tänkte att dokument skulle lagras på skivor. Den han ritade ser ut som en cd-skiva. "I dag framstår detta som en utopi eftersom något liknande aldrig existerat, men det kan komma en dag när våra ansträngningar leder till en sådan perfektion", skrev han. Han var förmodligen först att förstå en möjlig World wide web. I mittcirkeln låg hans arbete med att samla, klassificera och ordna information på små indexkort i trälådor. Det är otroligt.

Alex Wrights bok har biografiska ihåligheter, men kompenserar med vidvinkel. Han berättar en för de flesta okänd historia — inte bara om Otlet. Länge har berättelsen o
m Internet uteslutande handlat om ingenjörer som nördgenier. Här vidgas den till att även inkludera humaniora, och engagerade humanister som motiverades av ett samhällspolitiskt patos för fred och rättvisa. Därmed avamerikaniseras också historieskrivningen. Internet har inte bara skapats av USA:s militär-industriella forskningskomplex. Det finns en kompletterande berättelse som föregick det kalla kriget, men sedan föll i glömska. Nu grävs den äntligen fram.

Per Wirtén

Alex Wright: Cataloging the World — Paul Otlet and the Birth of the Information Age. (Oxford University Press).