Ten Plagues är Marc Almonds tredje skiva på ett år. Alla tre har helt olika karaktär. Ten Plagues kallas, lite pretto, för sångcykel. Men det stämmer. Det är ett slags mellanting mellan konsert och enkel scenföreställning med Almond, en pianist och inget annat. Musik av Conor Mitchell och libretto av Mark Ravenhill.

Det räcker inte att lyssna på Spotify. Man bör köpa cd:n med meföljande dvd från en av föreställningarna. Almond är sminkad som en skådespelare från stumfilmsepoken och agerar som en sådan, Scenografin är enkel, men funkar suveränt. Inte konstigt att föreställningen fick storslagna recensioner i brittisk press.

Sångerna är om den stora pesten i London 1665. Almonds karaktär är en av de som överlevde epidemin.Med andra ord samma pest som Daniel Defoe skildrade i sin berömda (men rätt tråkiga, jämfört med hans romaner) bok Pestens år. Men vem som helst kan också ana syftningar till aidskatastrofen på 1980- och 90-talen.

Almond är nog den enda jämnåriga musiker jag följt utan avbrott sedan mina år som rockkritiker på Schlager i början av 1980-talet. Han slutar aldrig att utvecklas och överraska. För någon månad sedan kom The Dancing Marquee som är sommarens bästa popgodis. Och strax före jul den märkliga The Tyburne Tree med sånger om det victorianska London — slum, mord, offentliga avrättningar — med väldigt säregen musik i anda av gammal engelsk progressive. Han överglänser alla. En samtida queer torchsinger.