Jag läser Lars Mikael Raattammaas Kommunismen. I går såg jag på Söderbokhandeln att Sara Stridsbergs nya roman fanns, jag köpte den direkt, och även Mara Lees. Tre böcker som garanterar en bra början på hösten.

På kvällen var det releasefest för antologin Rasismen i Sverige där jag medverkar med en nyskriven text. Tillsammans med andra skribenter sade jag några korta ord. Jag gjorde det som tio punkter för en antirasism, skrivna i all hast. De kommer här:

1. Skärp samhällskritiken. Rasismen kan bara övervinnas genom att avslöjas och kritiseras. Det är samhällets orättvisor som är det avgörande problemet — inte den motbjudande Jimmie Åkesson.

2. Den strukturella rasdiskrimineringen måste fortsätta belysas, undersökas och kritiseras. Olika liberalers kritik mot strukturella analysredskap av orättvisor ska envist avvisas. Dom har fel. Den vita hudfärgens pirvilegiesystem är en realitet. Alla är indragna i rasdiskrimineringens strukturer, ingen står utanför, alla bär ett ansvar. Det är inte så mycket annorlunda än de patriarkala strukturerna och klassamhällets. Innebär det att alla är rasister? Inte alls. Långt därifrån. Sanningen är den motsatta och det är vår styrka.

3.  Fortsätt identifiera rasistiska stereotyper. Små mjuka tecknade figurer hänger samman med gamla maktordningar. Att granska Tintin, godispåsar eller Shakespeares karaktärer är inte "fel" frågor — som vi ibland får höra. Glöm aldrig Edward Said.

4. Läs historia. Rasismen är inte medfött mänsklig. Rasfilosofin uppfanns under 1700-talet med kolonialismen, upplysningen och vetenskapsrevolutionen. Som vit bär jag ofrivilligt på en historia av dominans och övergrepp. Historien ligger i och utanpå våra kroppar. Men att rasismen framkallades med berättelsernas hjälp innebär att den också kan avskaffas.

5. Varje gräns måste först motiveras, innan den kan accepteras.

6. Insistera på att de människosmugglare som gör sitt jobb med respekt för människors liv — och dom smugglarna finns — är värda uppskattning. Dom är många plågade människors sista livlina.

7. Argumentera för att de geografiska zonerna för fri rörlighet ska försvaras och utvidgas. De senaste uppgifterna om döden i Medelhavet är chockerande. I helgen druknade minst 300 migranter. Sedan i juni har 1600 avlidit. Allt enligt FN:s flyktingorgan. För många européer verkar det vara ett acceptabelt pris för en föreställning om bevarad välfärd och trygghet. Det är en föreställning som måste motbevisas.

8. Försvara identitetspolitiken från ensidig kritik — men gör den mångsidiga till din egen. Ökad frihet och rättvisa kommer inte utan kollektiv handling från ett "vi". Alla emancipatoriska rörelser har någon gång tillgripit identitetspolitik. Arbetarrörelsen, feminismen, hbtq-rörelserna. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen. De antikoloniala befrielserörelsernas. Men alla har också, för länge sedan, insett att kollektiva identiteter både låser in och stänger ute människor, kan tysta dom, kan våldföra sig på dom. Dilemmat är antirasismens, och egentligen alla befriande politiska projekts, ofrånkomliga öde. Vi kan inte fly från det. Bara bråka med det.

9. En antirasist behöver lära sig att avsky nationalismen och konservatismen. Men det räcker inte längre att säga nej. Det är dags att utveckla en kosmopolitik för gränslös rättvisa och gränsupplösande rättigheter. Mänskliga rättigheter går alltid för medborgerliga rättigheter.

10. Genom att ta ställning förvandlas man från att vara människa till att bli mänsklig.