För elva år sedan var jag i Los Angeles med en stor grupp nyfikna, de flesta från olika svenska fackförbund. Resan var en spaning efter den amerikanska vänstern. L.A. var därför ett givet mål. Där hade en ny politisk allians fogats samma: migranter, fackliga aktivister och radikala demokrater. I dag dominerar den hela södra Kalifornien.

En morgon träffade vi alliansens hjärta, de lokala ledarna i fackförbundet SEIU för arbetare i servicesektorn. Det blev oförglömligt. Den svenska gruppen var, om jag minns rätt, helt vit. Frågor om rasdiskriminering och migranters rättigheter var ännu marginella i svensk debatt.

Den första omskakande upptäckten var att alla från SEIU var invandrade. Den andra att flera av dem bara talade spanska och att vi därför behövde en tolk. Den tredje att några förtroendevalda helt enkelt var papperslösa; när det uppenbarades gick en susning genom lokalen.

De vi mötte — bara män, ska sägas — var nyfikna på de mäktiga svenska facken. Deras huvudfråga kom oväntad för besökarna: Hur gör ni för att bäst organisera papperslösa? Det var som att se en solig svensk självbild gå ned.

Efteråt började en topptjänsteman i ett av de svenska förbunden gråta. Det var ju det hon mötte här — rösterna, representationen, aktivismen — hon en gång drömt om.

I dag för svensk fackföreningsrörelse mer upplysta samtal än då om migration, mångkultur och papperslösa. De stöttar Expo och säger nej till förtroendevalda Sverigedemokrater. Men ändå påminns jag ofta om mötet i Los Angeles. Det är fortfarande bara två förbund som på allvar försöker organisera papperslösa och de flesta har svårt att förstå arbetskraftsinvandringen som framsteg.

Varje dag möter jag arbetare med så kallad utomeuropeisk invandrarbakgrund: på bussen, i mataffären, på caféet där jag sveper min espresso. Men när jag sedan slår på tevenyheterna heter de fackliga företrädarna Tobias, Annelie, Karl-Petter, Cecilia och så vidare. Det är som att alla vandrat rakt ut ur en bok av Astrid Lindgren.

Något är fortfarande helt fel.

För att ta reda på hur det förhåller sig började jag räkna namn. Jag gick genom styrelserna i alla förbund i LO, TCO och Saco. Att räkna namn är en enkel men en trubbig metod. Sambanden mellan namn och så kallad invandrarbakgrund är inte alltid klockren. Men när alla kolumner adderats föll mina invändningar. Siffrorna lyste nämligen naket vintervita.

Av sammanlagt 568 ordinarie ledamöter verkar bara 43 ha så kallad invandrarbakgrund — runt sju procent — och då har jag ändå räknat generöst. I befolkningen som helhet är de minst tre gånger fler, och i många av LO:s yrkesgrupper säkert en ännu större andel. Handels och Fastighets — två förbund som rimligen är invandrartäta — verkar inte ha en enda förtroendevald med invandrarbakgrund i sina förbundsledningar.

Men det blev ännu värre när jag letade namn som antydde utomeuropeisk bakgrund. I TCO-förbundens styrelser finns ingen alls. I de fjorton LO-förbundens hittade jag fyra, av sammanlagt 166 ledamöter. Att betrakta fackföreningsrörelsens ledning är, med Sara Ahmeds ord, "som att stiga ner i ett hav av vithet."

Alla folkrörelser vet att rättvis representation är en fråga om både demokrati och förtroende. Ständigt uppstår strider när undantryckta grupper stormar styrelsevalen. Fackliga feminister har länge kritiserat gubbväldet. Kan man nu även börja tala om ett tillslutet vithetslock?

När Unionens tidning Kollega i våras undersökte saken i några industrifack uppmärksammade Jamal El-Haj, i Metalls styrelse, de osynliga spärrar som hindrar vissa i deras fackliga karriär: "Det finns en diskriminerande struktur som även smittar facken".

När de mest diskriminerade, med sämst utgångsläge och störst vanmakt är frånvarande även i fackliga beslutspositioner, när deras erfarenheter inte släpps in ens där, krymper landet. Offentligheten blir ännu mer inskränkt. Få journalister, experter, direktörer eller andra med röst i debatten har migranterfarenhet. Genom sina medlemmar har facket en särställning. De skulle kunna bryta mönster.

Spelar det någon roll? Javisst. Sverige är ett segregerat land. Det har dragits en "colour line" mellan olika erfarenheter. Vi kan beklaga, men knappast förneka den. Facken spelar en mäktig roll i svensk samhällsdebatt, utan dem skulle jämlikhetspolitiken vara omöjlig. Men hur påverkas deras orienteringspunkter när de på "fel" sida om den hindrande linjen inte finns med vid beslutsborden? Då minskar chansen att någon närvarande bråkar om rasdiskrimineringens konsekvenser och hur den skär genom klassamhället.

I slutet av 1990-talet startade nätverket FAI, Fackligt aktiva invandrare, av en krets med gedigna fackliga erfarenheter från sina gamla hemländer. De ville utbilda, stötta och förändra inifrån. Under några år fick de stöd från LO, men så småningom verkade rörelsens goda vilja sina. 2010 lades nätverket ner. Var i den fackliga rörelsen rasar i dag kritiska debatter om egna rasdiskriminerande strukturer?

Enligt LO:s hemsida arbetar 99 personer på deras kansli. Nio verkar ha utomeuropeisk invandrarbakgrund. Rätt ok, tänkte jag först. Men när jag tittade närmare insåg jag att de flesta fanns på Personal- och serviceenheten: lokalvårdare, vaktmästare och husfru. LO bryter inte några normer på den fronten. De bekräftar i stället den etniska arbetsdelning som brukar kallas diskriminerande — även i LO:s egna rapporter. Att bilder på hemsidan, i valfilmer och andra sammanhang präglas av mångkulturell vardag blir som läppstift på isbjörnen.

Sverigedemokraterna har länge odlat föreställningen att arbetarklassen är svenskhetens helvita kärna. I deras blick är arbetaren alltid vit, och alltid förrådd. Den är förmodligen central för partiets identitetspolitiska popularitet. Man kan finna kvardröjande stråk av samma berättelse långt in i landets självförståelse, även arbetarrörelsens. Jag är rädd att LO-förbundens ledningar, genom frånvaro av invandrade från andra kontinenter, bekräftar SD:s framgångsrika fantasi om den vita arbetarklassen.

I sin bok I skuggan av en storhetstid beskriver Olle Sahlström hur fackliga rörelser i hela EU brottas med arvet att vara "male, pale and stale", eller på rak svenska: trist, vitt och manligt. Trots att arbetarklassen blivit Europas mest kosmopolitiska skikt — inte minst i Sverige — har deras företrädare fortfarande helt andra erfarenheter. Representation skapar inte bara bilder, den kan också förändra rörelser.

;I USA har de invandrade blivit den fackliga rörels
ens livlina. Modellen vi mötte i Los Angeles en höstmorgon 2003 har spridit sig. Fem år senare bidrog den till Barack Obamas valseger. Facket har förvandlats från invandringsfientliga till landets starkaste och mest närvarande rörelse för migranters rättigheter, humanare gränspolitik och vägar till medborgarskap för papperslösa. När händer motsvarande i Sverige?