Ett populärt svar på hur SD:s framgångar ska bemötas är mer debatt om integrationspolitik. I dag skriver till exempel Amanda Björkman så på DN:s ledarsida. Jag håller inte med.

I stället anser jag det viktigaste av allt är att försöka laga den misstro, det förakt, mot politiker, myndigheter, media och hela samhällsetablissemanget som varit viktig orsak att rösta på SD. Situationen är allvarlig. Vad jag menar mer precist skrev jag om i går på bloggen. Läs där. Sverige behöver  lagas. Det är en generell integrationspolitik för alla.

Integrationspolitiken behöver omdefinieras helt för att vara meningsfull. Dagens integrationstugg är mest terapi för bekymrade liberaler och socialdemokrater.

Nödvändigt är till exempel att försöka slipa bort den strukturella rasdiskriminering som vi vet påverkar både arbetsmarknaden och arbetslivet. Vi behöver inte ta reda på om den finns. Det vet vi. Men hur den bäst motverkas. Det är en meningsfull integrationspolitik.

Det behövs en ordentlig översyn av medborgarskapet i svensk lag. Att ge papperslösa formaliserade vägar till medborgarskap är helt nödvändigt. Människor som vill tillhöra Sverige och jobbar dygnet runt måste få ett hopp, en öppning, om framtida rättssäkerhet. Tala om integrationsfråga!

Men medborgarskapet behöver också ses över på annat sätt. Jag vill anknyta till de principer som i det avseende var vägledande under 1970- och 80-talen, men sedan försvann. Medborgarskapet behöver bli öppnare för att fungera i en epok som präglas av migration. Låt t ex de barn som föds i Sverige erbjudas medborgarskap, oavsett föräldrarnas status,efter amerikansk modell. Och ge alla med permanent uppehållstillstånd rösträtt i Riksdagsvalen. Om man öppnar och vidgar medborgarskapet på det här viset kan jag tänka mig formaliserade krav på svenska språkkunskaper som motprestation, också det efter amerikansk modell.

Men när jag kommit så långt brukar de liberaler som efterlyser integrationspolitisk debatt börjat prata om nåt annat.