Under året har många, mest borgerliga ledarskribenter, talat om en vänstervåg. Gårdagens valresultat avslöjar något helt annat: att även Sverige svepts med i den mäktiga nationalkonservativa våg som sveper fram genom Europa. Man är mot EU, mot globalisering, mot invandring, mot rörlighet och för alla möjliga gränsmurar. 2014 är möjligen den största högerlavinen sedan demokratins genombrott — och ändå blir det rödgrön regering, i varje fall så länge de borgerliga vägrar samarbeta med SD.

Det finns anledning att känna oro och även rädsla. De rasistiska hoten , hatet och våldet kommer öka i skuggan av SD:s framgångar.

Många undrar över orsaken till SD:s framgångar. Jag tror man måste ta väljarna på allvar. De har röstat på SD för att de ogillar invandring, invandrare och det mångkulturella Sverige de redan lever i. Inte för att de känner sig rädda eller små. De är myndiga. De får ta ansvar för sina val.

SVT:s vallokalundersökning visade att tillsammans med invandringsmotstånd drevs deras väljare av misstro mot politiker och myndigheter. Jag tror det handlar om det lite klyschiga uttrycket att Sverige gått sönder; sprickor som började uppträda på 1990-talet och rämnat under alliansens åtta år. 

De myndigheter som tidigare ansågs garantera trygghet som instanser för hjälp, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, har genom arbetslinjen (men även tidigare) förvandlats till myndigheter för kontroll, övervakning, förnedring och ren terror riktad mot bräckliga medborgare. De flesta av oss har vänner eller bekanta som råkat ut för det där. Det föder misstro och rädsla.

Samhällsdebattens och journalistikens totala fixering vid storstäderna, och Stockholm i synnerhet bidrar också till en välmotiverad misstro. SD:s framgångar är 08-hatets politik. Nyurbanismen är en förbannelse.

Åtta procents arbetslöshet är en katastrof. Men landet har haft en statsminister som förnekat att det ens är ett problem. 

Hela den ekonomisk-politiska modell som dominerat sedan 1980-talet har gått in i väggen. Det har blivit oerhört tydligt efter finanskraschen och under eurokrisen. Ingen har trovärdiga svar på massarbatslösheten (inte S heller). Ingen kan erbjuda möjliga vägar ut u r denna till synes ändlösa depression. Massarbetslöshet och osäkra anställningsförhållanden med sämre a-kassa anses av de flesta som ofrånkomliga. Rådlösheten breder ut sig. Hopplösheten griper omkring sig. Sverige och Europa upprepar 1930-talets stora misstag. Vem tror på en bättre framtid? Vem vågar lita på några politiker eller partier?

Och vilka svar har SD? Absolut inga alls. Deras trovärdighet är bara stor i en enda fråga: stoppa invandringen. Jag tror SD:s väljare misstror SD lika mycket som de misstror alla andra, men de framstår åtminstone som partiet mot etablissemanget. Cynismen är total.