En klar höstdag kom ”Kvicksand” med posten. Jag läste den som ett brev från en annan människa. Efteråt kände jag mig märkligt berörd och en aning upprymd.
I januari i år fick Henning Mankell veta att han hade svår cancer. Chansen att överleva var oviss. Att skriva blev en motståndshandling. Han vägrade dras ner i förtvivlan och ge upp. Nio månader senare var den klar. Han måste ha hållit ett rasande arbetstempo. Det märks i några irriterande upprepningar. Men egentligen känns boken präglad av tidsnödens motsats; en långsam eftertänksamhet.
Han undrar över vem han själv blev, men ännu mer vilka vi alla är. Gränsen mellan jag och vi är som syltkokets silduk.
 
Mankell undviker den typ av privata berättelser om egen sorg och död som blivit populära. Cellgiftsbehandlingarna på Sahlgrenska passerar. Ångesten vandrar förbi som en envis molnskugga. Men hans dödsbok är av annat slag. Vid horisonten siktar han den stora döden. Den rör sig obevekligt i vår riktning och kommer mala sönder allt mänsklighetens radband av civilisationer åstadkommit.
 
Mankell noterar tecken på en döende kultur: djurarter som utrotas, plastberg i Stilla havet och kärnavfall i tillslutna bergrum. Men även detta kommer förvandlas till utsmetat grus av nästa istid, när allt dör. Låter det fånigt? Inte alls. Mankell sätter tiden, i dess verkligt djupa betydelser, i rörelse som en fet sträng på en kontrabas. Vem har han varit i denna evighet av tid? En dag dricker han ett glas vatten från en saltvattenficka som legat på plats sedan förra istiden.
Mankell är ingen Montaigne. Men jag tror han har fransmannens essäer i sin bokhylla. Tilltalet är påminnande. Enkelt och okomplicerat. Allmänmänskligt. Med vetgirig fantasi grunnar han över urtidens grottmålare, egna vändpunkter, ögonblick av rädsla och dödens eviga närvaro. Jag blir förbluffad över all dramatik han upplevt. Några avsnitt är svirrande fina, som det om lättnad.
Han projicerar sin egen dödlighet på mänsklighetens, på en hel samhällsordnings. Jag vet inte om det är pompöst eller ödmjukt. När en människa dör förintas ju ett universum av minnen och erfarenheter. Kanske är allt detta mest en rationalisering, ett självbedrägeri för att undvika den egna skräcken?
”Är jag också på flykt in i det döljande buskaget? Som det sårade djur jag trots allt är?” Han förblir märkligt tillknäppt. Han berättar om en viktig vattendelare i den spanska staden Salamanca, men avslöjar inte på vilket sätt hans upplevelser under några dygn ändrade hans liv, bara att något hände.
 
Jag fångas av den livslinje han tecknar. Han upptäcker sin individualitet, som barn, utanför Folkets hus biograf i Sveg. Sedan är hans liv en berättelse om ständiga resor: Paris som ensam 16-åring, sedan Spanien, Portugal och så småningom Zambia och teatern i Moçambique. Enorma tidsspann och stora geografiska avstånd ligger inkapslade i hans kropp och medvetande. På de sista raderna skriver han att ”vår egentliga familj är oändlig”. Hans ambition är att vara den kosmopolitiska människan.
När sommaren anländer får han veta att cellgifterna verkar fungera.