Mitt förtroende för Daniel Suhonen har sedan fem år legat lågt. Medialanseringen av hans Juholtbok började för min del med Björn af Kleens träffsäkert ambivalenta porträtt i DN kultur. Det bekräftar mina förbehåll. Suhonen framträder som narcissist. Fotografierna på honom som socialismens sårade Kristus är lika avslöjande som senaste Fönstrets omtalade omslagsfoto på Katrine Kielos. Hur tänker SAP:s intellektuella om sig själva, egentligen?

Under många år jagade Suhonen Arena för att vara "lattevänster". I DN berättar han nu att han ansar skägget på exklusiva hipsterlandmärket Roy & Son vid Hornstull. Well, well, vad ska man säga.

Boken? Jag kommer läsa, när jag hinner. Nu har jag bara mediabilden. Det är bra att någon offentligt skär upp alla gamla varbölder. Jag tror Socialdemokraterna mår bra av det. Han verkar dessutom, möjligen oavsiktligt, framställa sig själv och Juholt som två samstämda clowner. Helan och Halvan? Men det är fortfarande svårt att känns förtroende för Daniel Suhonen.

Två uppgifter slås nu upp som stora nyheter trots att de var kända sedan tidigare. Både att Anders Sundström tillfrågades redan innan Juholt avgått, men tackade nej, och det "hemliga" VU-mötet Carin Jämtin tillkallade finns beskrivna i Lena Hennels och Lova Olssons bok Humlan som flyger. Där redogörs också för Löfvens hållning, bl a att han ville ge Juholt en chans till innan han tvingades gå. Det borde alla reportrar veta.

Om media nu lyfter upp just dessa tre uppgifter som det "nya" i Suhonens bok kan man undra lite över vad den egentligen avslöjar, mer än all frustration och allt förakt Juholt väckte.

Jag roade mig med att plocka fram min egen artikel på Expressen kultur någon dag efter hans avgång. Läs den här i mitt textarkiv.