Bruno är en osynlig man. Han är vanlig arbetare, på en verkstad snart utslagen av kineser, som vill smälta in i massan, helt utan ambition. Men under ytan brinner rasereit. Han bejakar den ansiktslösa massan i en epok som premierar individuell särprägel. Ja, han förkroppsligar kapitalismens olösliga, och nu hårt spända, konflikt mellan de båda polerna: massan och individen, jantelagen och frihetsvurmen. Han är samtidens standard.

Jag gillade inte Nina Bouraouis förra roman Enstörig. Den kändes som om hela hennes litterära stil börjat gå på tomgång. Det var första gången jag tyckte hon skrivit en dålig roman. Den nya Standard (som vanligt översatt av Maria Björkman) ger mig lite rätt. Här skriver hon på helt nytt sätt. En berättelse i tredje person om en man.

Först är jag förbryllad. De första hundra sidorna är en kamp mot ledan. Inget händer. Men så börjar hon försiktigt skruva på bakelitknapparna. Bruno får fler dimensioner. Han är inte en likgiltig människa, utan en rädd som är inlåst av den ärvda föreställningen att han aldrig kan bli det han vill. "Att allt det man pysslat med i åratal det var för att komma så långt bort som möjligt ifrån det man verkligen ville; som om man gick omkring baklänges hela livet, hajar du eller inte?" 

Man börjar tycka om Bruno, eller i varje fall känna starkt, vilket i början av berättelsen föreföll helt omöjligt. De sista 60 sidorna rör han sig obevekligt, som en programmerad sömngångare, mot katastrofen. Då går det inte att sluta. Bouraoui avslöjar sig som suverän på komposition. Det har hon aldrig visat förut. I hennes tidigare jagberättade romaner ingick det liksom inte i programmet. 

Jag är lite förvånad att Standard fått så svag uppmärksamhet. Har kritikerna inte orkat förbi de första hundra? Jag uppfattar den som en nytändning där ett jätteintressant författarskap böjer av i ny riktning.