I går träffade jag Håkan Lahger, som jag arbetade med på rocktidningen Schlager 1983-85, min första anställning som journalist. Han samlar material till en bok om Christian Falk. Jag hade nog inte så mycket att bidra med. I juni 1985 följde jag med Imperiet, där Christian spelade bas, till New York och skrev ett reportage. det var mitt sista jobb för Schlager eftersom jag sagt upp mig. Jag läste om det innan jag träffade Håkan. Det var sprängfyllt av romantiserande klichéer om New York, men var ändå rätt bra — antagligen den enda bra texten jag skrev i Schlager. Det var anmärkningsvärt att jag då, flera gånger i reportaget, använde ordet "neger". Jag antar att det betyder att det var ett ord manf ortfarande  använde då. 1985 känns på så vis väldigt avlägset. Det gör Imperiet också.

På kvällen lyssnade jag första gången på Einstürzende Neubautens "Lament" från i höstas. Smärtsamt vacker musik om första världskriget. De använder dokument, röster och dikter från krigsåren. EN tillhör de riktigt få som jag skrev om redan under Schlageråren och fortfarande följer med största nyfikenhet.

På "Lament" hör jag gamla röster. Det är krigsfångar i tyska läger. Tyska forskare dokumenterade deras språk och spelade in på rullar som finns kvar i ett arkiv i Berlin. De fann 250 olika språk bland fångarna. Frankrike och möjligen även England använde soldater från kolonierna — som ofta skickades upp först vid stormningar. Men de flesta fångar måste ändå ha varit européer. 250 olika språk. För hundra år sedan. Europa var sannerligen annorlunda. Sedan följde flera decennier som utplånade kulturella olikheter och homogeniserade nationalstaterna. Flera slags Europa utplånades. Tack för att invandringen nu återigen berikar Europa.