Lägesrapport

För någon vecka sedan fick jag veta att näthinnan i höger öga nu verkar sitta på plats. Den är skakig. Den kan gå sönder igen, om 20 år eller 20 dagar. Men jag kan inte längre påverka skeendet genom att röra mig försiktigt, inte lyfta tunget, etc. Nio månader av operationer, oro, försiktighetsregler och ibland ren skräck verkar vara över.

Under hela den tiden har jag hoppats att synen ska återvända när ögat läkt. Men dessvärre är läget som jag länge befarat. Skadorna är så stora att synen kommer vara begränsad. Exakt hur synen kommer fungera vet jag inte ännu. Jag behöver ett litet laseringrepp först och sedan gå till optikern. Men med all säkerhet kommer jag aldrig kunna läsa med ögat. 

I sin oförglömliga roman De utvalda, om de barn som under naziståren spärrades in på kliniken Spiegelgrund i Wien berättar Steve Sem-Sandberg om, bland många andra, Julius. Han hade hela tiden kvar hoppet om att släppas ut. Han levde i det. Men med det följde också rädslan. "Rädsla var det pris han fick betala för sin tro på att det fanns något där ute att tro på eller längta till." Jag kände igen mig i det där. Så länge jag kunde hoppas var jag rädd. När hoppet bleknade dämpades rädslan. 

Problemet är att även vänsterrögat är dåligt, och långsamt (än så länge mycket långsamt)  kommer bli sämre. Min framtid är tilltagande dis. Det gör varje dag, varje månad, varje år mer viktiga än tidigare. Jag kan inte slarva bort tiden. I dag har jag därför beställt flygresa till Paris i april. Det kändes som en liten frihetshandling. Jag har ju inte kunnat resa under hela den här processen med näthinneproblemet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s