Lisa Hajjar är en alltid läsvärd skribent, chefredaktör för Middle East Report. Det dröjer nog inte länge innan hon publiceras av mer prestigemärkta tidskrifter, typ New York Review. I senaste MER har hon en lång artikel om Abd al-Rahim al-Nashiri, en av de hårdbevakade fångarna på Guantánamo och en sex misstänkta för att varit inblandade i 11/9. Hans fall mals i en evighetslångsam process genom militärdomstolen.

Hajjars berättelse om al-Nashiri är detaljerad och har mer allmän betydelse. Hon lyckas förklara varför han inte tillåts dömas i en normalt fungerande rättsprocess och varför han aldrig någonsin kommer tillåtas tala med omvärlden — men också varför Guantanámo inte stängs.

Om al-Nashiri tillåts tala kommer han kunna avslöja allt han utsatts för: tortyren, skenavrättningarna, fängelserna i andra länder (som Polen och Rumänien). CIA:s brottsregister skulle då bli offentligt. I rättegångssalen finns till exempel en"mute button, som aktiveras "should anyone say something about the CIA program that might be heard by journalists, who observe from a separate room in the back that has a 40 second delay on the audio feed." Det pågår två rättegångar. En öppen och en parallell som är mörklagd och hemligstämplad — inget olämpligt om CIA får komma ut. Hajjar skriver mycket träffande att al-Nashiri sitter på "classified information"; sitt minne.

"When people ponder why Guantánamo is still open or whether it will ever close, al-Nashiri is the embodiment of the answer: There is no exit until the CIA:s secrets are declassified or until the classified memories die with the man."

Läs också Paul Krugmans kolumn om Grekland i dagens NY Times. När man bombarderas av svensk journalistik om Syrizas valseger är det välgörande att läsa Krugmans mer sansade påpekanden. Det är inte Greklands regering som avgör eurons framtid. Det är makthavarna i Berlin, Paris, Bryssel och andra städer som gör det. Krugmans fråga är berättigad: kan de nu äntligen lämna moraliserandet och börja analysera?