Peter Englund: 1915. Stridens skönhet och sorg, del två.  (Natur & kultur).

Jag förstår inte vad Peter Englund menar med stridens skönhet. Han använder uttrycket i den sammanhållande undertiteln för sitt väldiga epos om första världskriget. Skyttegravarnas skönhet? Påståendet är så provocerande att det förefaller motbjudande.

Modiga handlingar kan naturligtvis vara vackra. Som att rädda en människa, utan att samtidigt döda en annan. Men sådana finns inte många, om ens några, i Englunds berättelser från fronten. I stället dominerar dumdristighet, självbedrägeri, lydnad och lågintensiv leda.

Eller är det ett annat slags skönhet han söker? Den i enskilda människors strävsamhet. Men den är ju oberoende av artillerield och ruttnande kroppar. Den existerar trots kriget. Och Englunds bragd med de här böckerna är att han räddar minnet av alla dessa människors individualitet ut ur krigsmaskineriets obönhörliga tvångskollektivisering. Han finner och gestaltar den mänskliga skönhet som striden utplånar.

Englunds projekt är både forskarens och författarens. Ett trettiotal personers öden flätas samman med kronologin som ordnande princip. Han kallar det antihistoria. Förr sade man "folkets historia".

I den första delen, 1914, fanns en given dramaturgi: mobiliseringen, förväntningarna och sedan illusionsförlusten genom krigets avförtrollning. 1915 saknas en sådan. I stället övergår kriget till dödlig stillhet på Västfronten, monoton rysk reträtt i Öst och den underliga jakten efter någon att slåss med i de östafrikanska kolonierna. Han avdramatiserar gaskriget, men finner ett ögonvittne till folkmordet på armenierna.

Jag var orolig för hur Peter Englund skulle kunna övervinna krigets enformighet. Han lyckas genom att framhäva enkla händelser som berörde enskilda människors känslor och fantasier. Och han gör det med en språklig varsamhet som avslöjar respekt och inlevelseförmåga. Några av hans gestalter flimrar lika vackert som gamla svartvita stumfilmer. Alla läsare hittar sin egen oförglömliga. Min är den privilegierade Laura de Turczynowicz, rädd för både åska och möss, som hamnar mitt i Östfronten. Hennes man försvinner, maten tar slut och barnen blir sjuka. Till sist lyckas hon fly till USA. Hon blir så verklig att jag vill greppa mobilen och ringa.

I skyttegravarna återskapas redskap från trettioåriga kriget: spikklubbor, hjälmar och sköldar. Samtidigt experimenterar man med nya uppfinningar. Zeppelinarna glider fram som skräckinjagande morror. De nya flygplanen är så ostadiga att man undviker flyga så snart vinden sätter löven i rörelse. Ibland släpper de luftpilar som genomborrar soldaterna. Jag identifierar mig hundraprocentigt med det lilla tyska luftartilleri Englund följer genom Polen. De lyckas inte träffa ett enda ryskt flygplan. Men de är nöjda ändå. Fronten är långt borta, chansen att överleva stor och vardagen bohemisk. Deras mod är befriande obefintligt.

Einstürzende Neubautens cd "Lament" med sina dokument, röster och dikter från samma krig är bokens givna soundtrack. Det är märkligt hur ett trist krig kan framkalla så gripande litteratur och säregen musik. Stridens skönhet ligger i berättarens ord.

Per Wirtén